Här finns den i två översättningar, en rak och en bearbetad. Källa: Ninnis skrivklå´a
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra; mod att förändra det jag kan; och förstånd att inse skillnaden.
Hjälp mej att leva en dag i taget; Att glädjas åt ett ögonblick i sänder; och att acceptera motgångar som en väg till frid.
Hjälp mej att – likt Honom – ta denna syndiga värld precis som den är, inte såsom just jag vill ha den.
Hjälp mej att lita på att Gud gör allt väl om jag överlåter mej åt Hans vilja.
Ge mej nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet – och i fullkomlig salighet tillsammans med Honom i det tillkommande.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra; mod att förändra det jag kan; och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.
Denna bön/ meditation är en viktig vän och kraft ett ”livshandtag” för många människor. Många tror felaktigt att den är till för människor som är alkoholiserade eller narkomaner slavar under sina droger och vill ta sig ur sitt beroende. Denna bön eller meditation är större än så. Vem är egentligen INTE missbrukare? Mitt svar på denna fråga är INGEN! Vi har bara gjort detta i socialt och ekonomiskt hänseende så att dessa grupper alkoholister och narkomaner särskilt pekats ut och stigmatiserats. De är vår tids leprabärare!
Niebuhr slår huvudet på spiken när han formulerar sina rader och hjälper oss att upptäcka gränsen mellan det fasta och rörliga i tillvaron. Mysteriet med det föränderliga. Vad är evigt och vad är det inte? Frågor som människan sysslat med i långeliga tider. Man kunde säga att han tänder upp ett fyrljus i gränsvattnet mellan tro och vetande och på så sätt hjälper oss att navigera lite tryggare mellan reven.
Kyrkofadern Augustinus (354-430) talade bland annat om begreppsparet UTI och FRUI. Dessa skulle närmast betyda BRUKA och NJUTA på svenska. Han menade att om man brukar det man skall bruka och njuter det man skall njuta så hamnar människan rätt men börjar hon njuta det man skall bruka och bruka det man skall njuta är vägen utför påbörjad.
En egocentrerad tid där jag går före vi
En kortare och något mer modern variant av detta resonemang kunde vara: det gäller att för oss att använda saker och ting av rätt anledning. Äta av rätt anledning, dricka av rätt anledning, arbeta av osv. Det gäller allt! Allt som du kan bruka kan du även missbruka. Mat, dryck, arbete, sex, religion, andlighet, politik, relationer, pengar, makt, godis, renlevnad, Internet, spel, idrott, sol, kärlek, rädsla, hälsa, fart och själva livet. Listan är lång och den kan göras hur lång som helst…….. Den har dessutom inga gränser denna lista utan gäller alla människor i alla världens länder.
Allt fler missbrukar relationer med stora kostnader som följd. Oavsett om det är ett överdrivet narcissistiskt intresse för sig själv eller självupptagenhet med den nya tekniken som verktyg eller att det handlar om att relationer inte längre fördjupas utan ständigt byts mot nya så uppstår konsekvenser för omgivningen. För hette det att ”jag tänker alltså är jag till” Nu heter det ”jag känner alltså är jag till” Vad som är rätt för mig känner jag och detta till och med överordnas förnuftet. Där kan vi tala om Hegels pendel som nu svänger ut mot förnuftets antites. Det är inte längre en fråga om motsatsparet tro och vetande utan om spänningen mellan att tänka och att känna. Beroende på hur tyngdpunkten ligger och sammanhang får man givetvis olika resultat. Det är inte en tillfällighet att omedelbar tillfredsställelse har ersatt hänsyn och det allmännas bästa. Varför åt du detta? Du vet ju att du har diabetes….Jag kände för det. Men du vet ju att……….. De flesta av oss är ”normalhederliga syndare” vars missbruk sällan märks eftersom vi missbrukar lite av fler saker samtidigt och det ofta skiftar över tid. Tiderna ändras och vi oftast med dem. Talesättet lyder ju att summan av lasterna är konstant. Om man jämför en människa som missbrukar relationer med en människa som missbrukar arbete, smågodis eller knark ser vi genast att det finns grader på skalan hur vi ser på bruket/missbruket. Arbetsmissbruk anses ju fortfarande finare i relation till mat och godis missbruk för att inte tala om drogmissbruk. Men är det mindre dödligt? Det avgörande är hur samhället och den sociala gemenskapen ser på det hela. Helt klart är att både arbetsmissbruk och mat missbruk är på väg att ställa sig allt längre och längre fram i kön över missbruk. Inom tio år är de i samma klass som alkohol och narkotika. Medan viss form av narkotika vinner insteg och anses rumsrent och inte så farligt längre. Jag tycker mig se två huvudfaktorer när värderingar ändras, de finns i alla fall alltid med.
Först är det pengar. Hur mycket ett missbruk kostar för samhället tycks vara avgörande för hur vi ser på varandras böjelser. Det andra är kunskap. Vi lär oss hela tiden mer om vad som är nyttigt och mindre nyttigt för oss. Det har ofta inget med hur vi sedan faktiskt handlar mot oss själva och andra att göra men en faktor är det.
Ett exempel på detta från min tid som rektor var när kom till en av förskolorna på ett oanmält besök. Jag hade varit där dagen innan och gått igenom de nya bestämmelserna angående rökning på arbetsplatsen och på arbetstid. Då jag hade bråttom sneddade jag igenom området för att ta bakvägen in via lastkajen. Där stod en välutbildad förskollärare och rökte. Jag ,hennes chef, kom och hon blev tagen på bar gärning med ett antal regelbrott mot arbetsmiljön. Jag såg henne i ögonen och lät henne förstå hur ledsen jag blev innan jag tyst passerade in genom dörren. Ledsen blev jag inte för att hon rökte utan för att hon var höggravid. Hon väntade barn samma månad. Jag insåg omedelbart att oavsett vad jag skulle göra skulle hon fortsätta. Hon var slav under sin last och inte vän! Detta drabbade tredje part som var helt oskyldig. Sådan är också människan i allt för många fall!
En livshållning jag försöker lära ut och själv följa är att vara vän med sina laster och inte slav under dem. För lasterna har man! Öppna eller dolda men de finns där alltid och hos alla.
Klart är att moral och moraliska förskjutningar mer handlat om socioekonomiska faktorer än om religion genom historien. I detta sammanhang är religionen överskattad och givetvis underställd ovanstående resonemang. För mycket religion är även det ett missbruk! Två områden där man tydligare än andra kan se dessa förskjutningar i våra dagar är inom mat/ fetma och inom relationsområdet. Sjukvårdskostnaderna för människor som äter och dricker av fel anledning ökar med astronomiska belopp och samhället kommer inte att klara dessa i framtiden. En miljard människor lider av fetma i västvärlden och sjukvården kan aldrig operera alla. Samtidigt finns en miljard som är undernärda……Det beror på fördelningspolitik. Det vet vi alla men vi blundar och fortsätter att blunda.
Att korta hörnen och döda det levande för att vinna vad vi inte äger
Religionens bidrag till detta har inte ändrat sig genom åren då en av dödssynderna är och förblir frosseri men man kan frossa på olika sätt vilket vi sällan tänker på. Man kan även frossa i hälsa, renlevnad, relationer, regler och kontroll etc. Sanningen om oss är; om vi inte av fri vilja vill…. så gör vi ändå som vi vill. Om vi inte förstår varför vi borde leva på ett visst sätt och verkligen vill det så gör vi det inte!
Ingen människa har någonsin lärt någon något som inte själv vill det!
Vi är inne i den fria och självständiga människans tidevarv. Ingen inte ens Skaparen, om man nu tänker sig en sådan, bör besvära sig med att tala om hur den moderna människan borde leva. Men konsekvenserna uteblir aldrig. Säger man ja i ena änden får man säga nej i den andra och tvärtom. Detta är både en naturlag och en andlig lag. Allt hänger ihop det är bara frågan om man vill se detta eller inte. Det senaste decenniets miljödebatt och forskning är väl bevis nog i sammanhanget. Vi har ca 2000 miljöskulder bara i vårt land som ännu inte sanerats där människan kortat vägen i hörnet och tagit ut vinster utan hänsyn till andra sig själv eller naturen. Konsekvenserna är tydliga och de är kvar……osanerade.
Hur skall man då navigera i dagens samhälle? Hur skall man klara allt ansvar parat med alla val som vi i alltför hög hastighet måste klara? Sinnesrobönen är ett verktyg som hjälper oss att sortera. Det finns alltid saker som jag inte eller aldrig kan påverka. Hur solen går upp och ner är ett enkelt exempel. Det kan jag inte påverka men jag kan påverka var jag befinner mig den mörka delen av året om jag som jag bor i Norden. Själva nyckel i denna bön är just formuleringen: och förstånd att inse skillnaden. Det har med vishet att göra och den kan inte kokas fram på 2 minuter i en mikrovågsugn. Livsvisdom tar mycket lång tid och är ömtålig. Dessutom kräver den lika delar förnuft och känsla kombinerat med uthålligt arbete som många gånger sätter ens egna begär åt sidan. Därför är den vägen mycket smal och få kommer att finna den särskilt i våra dagar när den moderna människan helt och hållet missförstått sin plats i universum. Hon är en del av detta universum inte centrum av det!
Lär dig att sortera i ditt sinne och det är ett första steg mot vishet! Använd sinnesrobönen som ett raster och bestäm dig för vad du skall lägga kraft på. Påverka det du kan påverka och släpp det andra. Spara krafterna till det som du kan ändra på. Tänk en ny tanke, gör på ett annat sätt och få ett annorlunda resultat. Sluta med att göra mer av samma sak. Det leder inte framåt utan i cirkel om ens det. Tänk dig att du börjar med trappan nerifrån och upp i stället för uppifrån och ner. Ha inte alltid de stora visionära tankarna för ögonen utan arbeta med det lilla i den lilla världen. Sedan kan trappsteg läggas till trappsteg och allt närmare himlen kommer du. Det är ett bra råd för att inte bli lurad på sitt liv som enligt mitt sätt att se det är en definition av ondska. Att ta i från människan allting och ersätta detta med ingenting.
Var vän med alla dina laster, med din längtan och dig själv. Var inte slav utan fri!
Med tanke på att vi går på pumpen så ofta gör vi nu en pumpasoppa med glimten i ögat och med rotselleri, vitlök en skvätt grädde och vitt vin
Fräs upp smör och olja i en kastrull med tjock botten. Fräs lök utan att den får färg.
Kärna ur butternut pumpan och skala rotsellerin
Skär pumpan i cmstora bitar, rotsellerin likaså
Skiva ett par vitlökar och riv skalet av en citron
Fräs pumpan och rotsellerin, häll på vitt vin och buljong. Använd grönsaks eller kyckling buljong.
Mixa soppan slät med grädde, salt och peppar. Servera på varma tallrikar
”Skolan har i uppdrag att överföra grundläggande värden* och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Skolan skall förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver. Eleverna skall kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt.” (Lpo 94) * författarens understrykningar
Förr fanns Luther på varje lärares axel men inte längre
Att skolans uppgift är att lära barnen läsa, skriva och räkna är nog de allra flesta medvetna om. Det är den ena pelaren som bär upp vår skola. Men i takt med att skolan gått in i ett nytt årtusende har en ny pelare tagit form. Värdegrundspelaren byggs sakta men säkert upp. Varför sker detta nu?
Vi har inte längre den enhetliga bondekulturens värderingar och den politiska drömmen om folkhemmet att stå på. Vi och vår omvärld har tagit ett stort kliv bort från detta. Sverige är med i EU och skolans elever kommer från hela världen. Den svenska enhetskulturen är som saft som sakta men säkert spetts ut till en svagare dryck. Men gäller det även våra ”svenska” värderingar? Och vilka är de i så fall?
För några år sedan sände vår stadsminister ut ett material om förintelsen. Detta som ett led i kampen för demokrati. Det verkade som vuxenvärlden, representerad av våra politiker, kommit underfund med att vi inte föds som demokratiska personer med en alldeles särskild demokratigen. Anledningen till dessa åtgärder, och den debatt som fanns i anslutning till arbetet med Lpo 94, var att de vuxna upptäckte att ungdomskulturen inte följde de mönster som ansågs passande. En slags moralpanik bröt ut och alla ville tala om vad som skulle göras. Särskilt i skolan där vi förvarar våra barn. (En skola utan ordentliga resurser tenderar att bli en förvaringsplats.) Då fick vi samtalen om kristen värdegrund i skolan. Kristen etik stod högt i kurs och vi fick följande skrivning, efter mycket bråkande, som det plåster vi skulle applicera på våra elever:
” den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”
Låt oss ställa frågan: Vad det är för skillnad på kristen etik och på västerländsk humanistisk etik?
Det var som om politikerna trodde att om vi bara backar tillbaka in i bondesamhällets värderingssystem med kyrkan mitt i byn så kommer allt att ordna upp sig. Inget kunde vara mer fel. En förutsättning för att etik i kristen tradition och västerländsk humanism skall kunna läras ut är att byns invånare har någon relation till detta. Många var de som redan under 60 och 70-talen gjorde upp med dessa värderingar och engagerade sig i helt andra värdesystem, exempelvis marxism, vietnamrörelsen, feminism, kommersialism kamp för miljön och andra starka strömningar. Kyrkan var inte då som nu intressant som värdeskapande för dessa generationer.
Många av de som i dag leder skolans arbete kastade av sig de så kallade kristna värderingarna i sin ungdom och satsade på annat. Idag har de fått detta på sitt bord igen. Det blir inte enkelt att hantera. Inte minst beroende på att kunskaperna om vad det innebär och vad sk kristna värderingar är, är så skiftande. Därför kan byns invånare inte ens i ringa grad relatera till eller lära ut vad kristen etik är! Man skulle kunna säga att här finns ett gemensamt behov av utbildning där barn och vuxna är elever. Sanningen om dagens nu situation är att vi inte vet vad värdegrunden i vårt samhälle egentligen är. Vi vet inte vad vi är överens om att vara överens om. Detta går naturligtvis ut över barnen. Ordet värdegrund signalerar ju just något grundläggande. Detta finns i dag som ord i dokument men få av våra elevers föräldrar kan tala om vad skolans värdegrund är och få beslutsfattare kan redogöra för detta. Notera i sammanhanget att ordet värdegrund är nytt och inte etablerat med innehåll. Detta märks inte minst på våra lärarhögskolor där ämnesinnehållet är otydligt.
Jag vågar påstå att än i dag 2002 går våra lärarkandidater ut sin utbildning utan adekvata kunskaper inom detta område. De vet kanske inte ens om att de förväntas verka för etik i kristen tradition och i västerländsk humanism. Ännu mindre vet de vad detta är!
Vad hjälper det om man har högt till tak om man inte har något golv att stå på? Lärarutbildningarnas ansvar för detta uppdrag är grundläggande. Om inte lärarstudenterna får ordentligt på fötterna när det gäller värdegrundsbyggandet kommer de att stå utan skor när det blir arbetsdag. Detta är en stor riskfaktor till varför unga lärare blir sjuka. Det är ett hälsoproblem som kostar miljontals kronor varje år för att inte tala om de avhopp som sker till förmån för andra yrken. Lärarna förfryser sina fötter. De visste inte vad verkligheten krävde av dem. De förväntades ha kunskaper och kunna mycket mer än ”bara” lära eleverna läsa, räkna och skriva. Orsakerna till detta är som tidigare strukturella. De som styr och bestämmer ser inte den snabba och stora förändring som sker i vårt samhälle just nu. Därför har de blicken åt ett helt annat håll. Läraren hamnar däremot mitt i vardagen och får omedelbart känna stridens hetta. Stora delar av hälsoproblemen för lärare beror på en felaktig utbildning. Utbildningen skall se till att lärarna kommer ut med skor på fötterna och politikerna skall se till att de har ett golv att stå på!
Grundläggande värden: Vad är det? ”Eleverna skall vara som folk” svarade en lärare på min fråga. Min motfråga var ”vad betyder det om man är från Iran, Kurdistan, Somalia, Kiruna eller Malmö om man är flicka eller pojke?” Han kunde inte svara. Här identifierar vi något viktigt. Samhället har förändrats snabbare än vad skolans strukturer gjort. Vi utbildar fortfarande lärare för gårdagens behov! Många av de äldre lärare som undervisar idag har en uppfattning om vad det är att vara som folk men det är baserat på att de är barn av sin tid. Yngre lärare har andra sätt att se på tillvaron eftersom de är barn av sin tid. Skolans tvåterminssystem med potatislov och annat är en rest från det gamla bondesamhället som illa passar dagens arbetsmarknad och familjestrukturer. Här borde en anpassning till nuläget vara på plats. Ett treterminerssystem med kortare lov och större möjlighet för föräldrar att planera semestrar efter sin arbetssituation kunde bättre passa vår tids människor än potatislov.
Vi frågade tusen pedagoger från norr till söder under en föreläsningsserie omkring ämnet Etik och Internet vad skolans värdegrund var för något. Svaren var inte många. Lärarna hade helt enkelt ingen uppfattning om vad detta var. ”Jag är här för att undervisa i kärnämnena sade någon”, en annan ”ja det är väl tio Guds bud i någon modifierad form.” Likaså frågade vi lärarna om hur många som sett filmen Matrix. Omkring två procent hade sett den (alla unga lärare). För eleverna (åk 8-9 samt gymnasiet) gällde motsvarande 98 procent. Filmen, som fick ett väldigt stort genomslag i ungdomskulturen när den kom 1999, innehåller avancerad filosofi, religion och samhällskunskap och är banbrytande inom det tekniska området. I filmen hämtar eleverna både kunskap och värderingar.
Hollywood och Disney lär våra barn värderingar. Längre upp i åldrarna är det naturligtvis kompisarna som spelar en allt större roll. Hur mycket film ser en lärare på högstadiet som själv inte längre har någon relation till egna tonårsbarn? Hur mycket aktuell musik lyssnar de på? Vad vet de om popstjärnornas liv och leverne. Antagligen inte mycket. Ser vi på ungdomars tio i topp-lista hamnar film och musik och kompisar överst på listorna. Hur skall då lärare kunna vinna sin auktoritet hos eleverna. De talar ju inte ens samma språk och riskerar att skapa lektioner som är under elevernas förmåga. Om lärare ser film och lyssnar på musik på arbetstid kan de vinna större insikt i vad som rör sig i ungdomskulturen och därigenom skapa lektioner som anknyter på ett bättre sätt till elevernas situation! Detta är en viktig del i ungdomskulturens värdegrund.
En lärare måste erövra sin auktoritet varje dag. Det går inte att ta sig den, utan man måste förtjäna den. Det är en oerhört snabb svängning som accelererat bara de senaste tio åren. Samma sak gäller för alla traditionella yrkesgrupper, polis, präster, politiker och läkare. Det är inte bara att ställa sig längst fram och tysta klassen och tala utan att bli ifrågasatt. Detta är mycket hårt och slitsamt och kräver utbildning och fortbildning. Dessutom kräver det att man själv vet vad man står för och att man är någorlunda överens som vuxna och drar åt samma håll.
Att vara överens om att vara överens. Lägg därtill att föräldrar inte har tid med sina barn eftersom vår arbetsmarknad ändrat sig så radikalt de senaste tjugo åren. Fyra minuter om dagen i samtal om riktiga saker som inte handlar om, gå och tvätta dig , ät upp maten, gå och lägg dig… Fyra minuter i genomsnitt, vad blir det för värdegrundsöverföring av det? Att säga till en elev att han eller hon skall vara som folk är som att säga till vinden att sluta blåsa. Eleven har ingen eller ringa relation till den uppmaningen. De avgörande faktorerna för detta arbete är tid och lokalförankring. Man kan inte arbeta med värdegrundsfrågorna genom påbud från en skolminister. Det går inte att följa yttre påbud som saknar relation i människors vardag. Drömmen om att skriva en ”värdegrundskokbok” är dömd att misslyckas. Lärare lika lite som elever köper vad som helst av vem som helst hur som helst.
Värdegrundsarbete Tid För att formera ett värdegrundsarbete som angår alla i kollegiet krävs det för det första tid. Vi människor är processvarelser. Allt som vi gör tar tid. Att växa tar tid, att äta, sova, leka, tänka och skapa relationer tar tid. Att bearbeta sorg och kärlek tar också tid. Hela skolan, samhället i stort, lider av ”Karlssonpåtaket” effekten.
Ni vet när Karlsson på taket kommer in till lillebror och där på lillebrors skrivbord ligger en stor härlig persika. Lillebror hade fått den av mormor och sparat den till ett bra tillfälle. Nu kom Karlsson och han tar den, utan att fråga, och smaskar i sig den inför en bestört lillebror. När Karlsson märker att lillebror blir ledsen säger han: ”Hejsan hoppsan detta är en världslig sak”, på sitt överslätande sätt, och så kommer lösningen. Han springer fram till fönstret, drar upp mammas begonia ur krukan och kastar den samma genom fönstret ut på gatan, Han planterar persikokärnan i jorden, vänder sig om till lillebror och säger ”nu kommer du att få ett helt träd av persikor”. Detta är ju helt rätt men det är bara det att varje gång Karlsson kommer in till lillebror springer han fram till krukan, pillar upp kärnan och kollar efter hur mycket den vuxit.
Att kollegiet på den lokala skolan måste ta tid att i en pågående process arbeta med värdegrundens utseende är helt nödvändigt. Tid att verkligen samtala om vad de är överens om att vara överens om för något. Detta är nödvändigt inte minst när det gäller auktoritetsfrågan. Vem bestämmer och varför? För att kunna göra detta krävs det en samsyn om vad man bestämt och en ständigt pågående process om detta eftersom elever och lärare ständigt byts.
Samsynsplattform Alla tycker inte lika. Det är inte ens önskvärt. Vill vi att alla ska tycka lika är det likriktning och det är helt förkastligt i ett mångkulturellt och pluralistiskt samhälle. Det handlar snarare om att hitta minsta gemensamma nämnare. Detta står vi för och är beredda att ta strid för. Det kan gälla allt från kepsar inomhus, bordsskick, rökning, könsord, hur skall eleverna behandla varandra till hur skall lärarna vara som vuxna i skolan.
Att införa ett etikämne i skolan är inte den viktigaste åtgärden. Att bara införa etikämnet på schemat skulle mest visa på bristande sjukdomsinsikt och fungera som plåster på sår som måste sys. Lärarna måste först få detta som ämne och kontinuerlig fortbildning för att klara av att integrera den gemensamma andan i hela skolarbetet. I klassrum som i personalrum. Föräldrarna måste också inbjudas i detta processarbete så att eleverna känner tydligt vilket golv skolarbetet står på. Inte minst är det viktigt för lärare att få hjälp med att synliggöra gränserna för vad en lärare skall och kan göra för eleven och föräldrarna.
IT och Värdegrunden Ungdomskulturens värderingar har genom globalisering och IT-paradigmskiftet ändrat sig i rasande fart (internet, mobiltelefon, SMS). IT sätter turbo på våra värderingar. Censur är meningslös och skolans uppgift att lära ut källkritiskt tänkande seglar upp som ett nytt kärnämne.
Eleverna skall kunna *orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt.” (Lpo 94) * författarens understrykningar
IT tar längre tid i skolan, inte kortare tid. Hela IT-fixeringen i skolan kräver mer av lärarna, inte mindre. En klass på trettio elever kräver minst två heltidslärare för att undervisningen skall bli värd namnet. När regeringen skriver i regeringsförklaringen att Sverige skall vara världsledande inom IT, måste skolan få resurser för att klara detta! Att skolan får minskade resurser visar att politikerna inte förstår vad de gör! Låt oss ta ett exempel på hur det kan se ut en skoldag.
Mellanstadielärare i språk vid mindre skola på Småländska höglandet: ”Jag tar mina elever till skolans datasal.
Vi har 50 minuter i veckan för halvklass till vårt förfogande. Ja, datasalen är ju inte större än så. Ofta får eleverna tränga ihop sig lite, sitta två och två för att halva klassen skall få rum att sitta vid var sin terminal. Jag har löst det så att halva klassen får datalektion och den andra halvan får göra annat. Jag kan ju inte ha hela klassen där inne. Ofta tänker jag: vad bra det vore med en IT-pedagog som kunde ta halva klassen i datasalen så att jag kunde vara med den andra halvan. Nu får de alltför ofta vara själva.
När mina elever söker på nätet efter information, det kan vara en specifik uppgift till exempel att ta reda på fakta om kompositören Johann Strauss, får de upp väldigt många olika artiklar om denne. Förutsatt att tekniken fungerar förstås. Problemet är i och för sig inte att det finns gott om information om kompositören, utan att jag inte har tid att hjälpa eleven att värdera och sortera materialet. Detta är mycket frustrerande för mig eftersom jag upplever att jag inte räcker till, fast det var jag som gav dem uppgiften.
Många gånger när vi har kontakt med andra skolor i IT-sammanhang, det kan vara gemensamma projekt som vi utbyter erfarenheter kring, avstannar arbetet alltför ofta då den andre läraren antingen är sjuk eller har hoppat av från projektet. Eftersom vi lärare nästan alltid är ensamma med många elever i vårt arbete nu för tiden, finns ingen som kan ta projektet vidare utan vi måste ofta börja om. Detta kostar oss mycket värdefull tid och eleverna upplever lektionerna som meningslösa, eftersom jag, som är deras samarbetspartner har lämnat dem i arbetet.
Jag vill så gärna att mina elever skall få bra undervisning, men hur jag än gör räcker jag inte till. Det pratas så mycket om det där bredband, men vi kan inte ens få det här på landsbygden. Det är nog bara något för storstäderna. ITIS verkar väl bra, men hur jag skall kunna klara av all denna nya teknik utan resursförstärkning i form exempelvis vikarier undrar jag?”
Högstadielärare i språk vid skola i större svensk stad:
”Skall man ha ett delmoment om muntlig framställning i engelska och eleverna väljer Eric Lindros, så känner de sig hänvisade till att leta på nätet. De rusar till datasalen och stämningen är på topp – det är ju ingen ”riktig” lektion längre. När man väl kommit ut på nätet och inledningsvis bus-chattat lite, så klickas det fram ett antal sidor på ej tillrättalagd engelska med lite passningsstatistik och sånt. Överlyckliga över att genast hitta så mycket börjar eleverna skriva ut sidorna samt lite suddiga bilder. (Om skrivaren vill, förstås.) Delar av sidorna och bilderna monteras sedan på en plansch. Kanske klipper man hörnen lite rundat för att det skall bli snyggt. En betydande del av lektionen ägnas sen åt att skriva ”Eric Lindros” högst upp med tuschpenna (vilken man också kan rita på de andra med.)
Glada över ha sluppit undan så lindrigt visar nu eleverna sitt alster för läraren, som rynkar pannan och påminner om att det man skulle göra var att ta ut viktiga saker om stjärnan man valt och skriva med egna ord. Man skulle kunnat ta kontakt med fanclub, försöka prata med någon på tidningen som kan mycket om ämnet, man skulle kunna berätta om varför man valt ämnet, man skulle göra ett utkast till framförandet osv. Protesterna från läraren väcker nu mycket ilska hos eleven.
Han kan inte se varför hans produkt inte gillas av läraren. Såvitt eleven kan se är det mer engelska på papperet än man kan önska. Han tänker minsann inte göra om. (Förresten har han sett att den andra gruppen redan fått rast.)
Enligt eleven har han ju tagit informationen från Internet och då måste det ju vara bra. Förklaringen måste vara att läraren är gammal/knäpp/inte-hajar-nåt-om-datorer. Kulturen kring nätet som den ser ut i skolan, har mycket större genomslagskraft än lärarens babbel om hur man skulle få fram informationen. Eftersom man inte kan överblicka ett material om ett ämne på nätet, så kan man inte förbereda eleverna på fällor eller ge dem en fingervisning om hur de skall bearbeta det de kan få fram. Hurtiga arbetsblad där alla ska leta efter samma saker inom t.ex. området ”Vår kommun” blir snabbt inaktuellt. Förresten kopierar många bara dem som lyckats få fram nåt. Personligen är jag för en ”learning by doing”-metodik, men det blir bara ”doing” om man inte ges tillfälle att reflektera över vad man får fram och vad man skall ha informationen till. Inte har man som lärare tid att ge varje elev i en 30-grupp feedback på det arbete de gör.
Vår möjlighet till att kunna ge eleverna kritiskt tänkande och förmåga till reflektion har nästan helt försvunnit. Detta samtidigt som vi kommit i kontakt med ett medium som ställer oerhörda krav på att man behärskar just detta. Lösningen skulle kunna vara en inställning präglad av lite distans hos dem som bestämmer om anslag till massinköp av datorer, istället för till läromedel skrivna av kompetenta författare. En uppvärdering av lärarens kunskap om text och medier i allmänhet vore också på sin plats. Fler lärare per klass är ett krav om man ska hinna med. Men det lär nog dröja. Det var så när TV kom att den skull ersätta mycket av undervisningen och alla klassrum fick antennurtag. Det visade sig att TV var bra till vissa saker, men inte till allt. Internet är också bra till vissa saker, men inte allt. Just nu pågår ett intensivt arbete med att ge alla klassrum urtag för dator. Internet skall ersätta undervisning. Det kommer det inte att göra. Det kommer att ge undervisningen ytterligare en dimension.”
Många blandar ihop medel och mål. Internet överbrygger tid och rum. Verktyget har gett oss möjlighet att fatta beslut, som i nästa ögonblick utförs på en helt annan plats. Men vi har inte längre tid att se vilka konsekvenser dessa beslut har innan de är genomförda. Denna makt i till synes triviala beslut ställer nya krav på de etiska spelreglerna. Förr satte buspojkar upp pinup-bilder på skolans anslagstavla. Idag skriver man rasistiska slagord i chattgrupper gömda bakom den anonymitet Internet ger. Patentlösningen hos många handlingskraftiga skolledningar är att stänga av rubbet. Men när ska man sätta på Internet igen?
Det finns för liten diskussion om problemets kärna. Man blandar ihop att styra och att övervaka. Det finns ingen diskussion om exempelvis anonymiteten verkligen är ett problem eller om det kan vara en tillgång. Receptet för etiska konflikter i skolan är regler. Regler än nödvändiga, men lagar, förordningar och bestämmelser skapar aldrig en god moral – de uttrycker bara god etik. Domstolar är inga moraliserande institutioner. De bedömer bara människors sätt att tillämpa sin moral utifrån lag och rätt. Frågorna om rätt och fel måste bearbetas av oss själva som individer. Moral består inte i första hand av teorier som man kan lära ut eller ta emot. Moralen måste komma inifrån, vara förankrad och levande. Etisk reflektion går inte att plugga in. Den måste komma ur individens och gruppens egna frågor och svar för att ha någon verkningskraft.
Moralen dikteras i huvudsak av två mekanismer. Å ena sidan är den resultatet av en inlärd etik, dvs kunskaper, de regler, lagar och sedvänjor som samhället beslutat ska gälla. Dessa överförs mellan generationer, till exempel från föräldrar till barn. Å andra sidan är etiken också ett resultat av personlig erfarenhet (konsekvensetiken) – ”vi förbjuder det och det för att det är skadligt för vårt samhälle”. Den personliga erfarenheten utvecklas ständigt. Detta är den förnyelsebara etiken som vi når nya överenskommelser kring och reformerar, i takt med att världen förändras. Moralen, etikens tillämpning, måste stå i överensstämmelse med den värdegrund man lärt sig. Om elever inte vill ställa upp på något påbud tillämpas den privata moralen, dvs samvetet. Samvetet är det som Freud kallar ”överjaget” och den religiösa vishetslitteraturen kallar ”Guds röst”. Den visar hur jag klarar av att leva efter etiken. Det viktiga är samvetet som centrum för den etiska kompassen.
I samvetet finns känslan för hur jag genom min moral navigerar i de etiska farvatten som jag befinner mig på. Internet har inget samvete. Det är bara en teknisk kommunikationslösning och teknik är bara ett verktyg. Som verktyg saknar tekniken moral. Internet är varken omoraliskt eller moraliskt.
Tekniken i sig påverkar oss inte och kan inte ens användas utan att vi själva fyller det med innehåll. Det medför att det bara är vi själva som är ansvariga för innehållet. Då Internet verkar både i det globala och det lokala är det enda sättet att få bort smutsen att hålla rent kring sin egen dörr. Det är enbart användningen som bestämmer de etiska värdena och som alla avancerade verktyg kräver Internet utbildning och goda pedagoger.
Internet orsakar tre grundläggande förändringar i skolan
Pedagogiken Dagens utbildningspolitiska debatt i media gör pedagogiken till politik, istället för den sakkunskap forskningsämnet är. Det talas ofta om enkelspåriga normer och handlingsplaner, när det är mer utbildningskompetens man behöver. Det intressanta är hur man ska nyttja Internet i skolarbetet för att öka lustfaktorn i pedagogiken. Pedagogens roll i dagens skola är att ta med eleverna på en resa. Det grekiska ordet ”pedagogos”, som ligger till grund för vårt begrepp pedagog betyder ”den som följer med”. Att lära genom IT kan liknas vid att resa. Att sätta sig bakom tangentbordet för att lära om rymden med bild och ljud ger en reseförnimmelse, som, rätt använd, kommer att höja lustfaktorn och därmed öka elevernas vilja att lära in fler saker.
De elever som inte i första hand är ”lämpade” för teoretiska studier utan är mer praktiska till sin läggning, kan få ut mer av skolan då IT även handlar om rent praktiskt handlag. Det gynnar den relativt stora grupp som tidigare kunde få plats vid ung ålder inom praktiskt arbete, men som i dag inte längre efterfrågas av samhället. Med IT kan dessa få en ny plattform. Det intressanta är vad som kan ge ett mervärde i undervisningen och inte vad som är möjligt att göra med IT. Bra undervisning är roligare än dålig.
Arbetstiden Internet effektiviserar inte undervisningen. Tekniken kräver mer tid, inte mindre. Det innebär att lärarna måste ha andra tidsförutsättningar än nu. Det avtal som nu reglerar lärarens arbetssituation är inte anpassad till de syften satsningen på IT i skolan utgör. Internet ställer ytterligare krav på lärarna, som de flesta inte utbildats för, samtidigt som resurserna för skolan skurits ner under de senaste tio åren så att läraren i praktiken även får agera förälder, kurator och skolsköterska för att ge eleverna trygghet i skolan.
För att få mer tid till fortbildning, ökad kompetens och att återföra lärarens roll till att vara ren pedagog, krävs det avlastning för de övriga behov som eleverna alltid kommer att ha. Ett nytt avtal där läraren får helt andra möjligheter att verka som ren pedagog är nödvändigt. Internet kräver mer tid av läraren per elev. I regeringsförklaringen hösten 1999 står att Sverige skall vara världsledande inom IT. Detta kan inte bara gälla industrins konkurrenskraft, utan även skolan. Därför krävs en lärarutbildning som omfattar hantering av Internet och ett avtal som anpassar lärarnas arbetssituation till den nya tekniken.
Läroplanen och kursplanen Läroplanerna ger i dag läraren relativt stor frihet att utforma sitt arbetssätt. Individanpassad undervisning, undervisning på annat sätt än traditionell katederundervisning osv. Kursplanen däremot hänvisar till de nationella proven. Vid detta tillfälle skall alla elever kunna svara på vissa givna frågor. Kursplan och läroplan står idag i hög grad mot varandra. Kursplanernas utformning är som om den relativt fria läroplanen måste kontrolleras. De som skrev läroplanen litar uppenbarligen inte på pedagogen, som ska realisera den. Att ha en individanpassad undervisning med alla de möjligheter som IT och Internet kan erbjuda kräver en grundläggande revidering av de kursplanerna som nu hindrar lärarens arbete. Det går inte att först kräva individanpassad utbildning, för att sedan avkräva kollektiva minimikrav för att godkänna arbetet. Vi måste släppa det gamla och behålla det goda, för att vinna det nya.
Några sammanfattande punkter · Tre terminssystem – strukturomvandling · Flexibilitet och inflytande · Tid och samsynsplattform på lokal nivå · Nya uppdrag – mångkulturalitet och pluralism · Bättre anpassad fortbildning · Nya krav på lärarhögskolorna · IT tar mer tid i skolan · Annan situation för föräldrar, arbetsmarknaden
Från tekniken till etiken Samtalsfrågor kring skolans värdegrund.
Hur ser ungdomskulturen och dess värderingar ut? Teknik, etik och relationer, vad har det i skolan att göra? Ingår detta i mitt uppdrag som lärare? Om värderingar skall ha plats på schemat, hur och vilkas värderingar? Vad innebär det för mig som lärare att tydliggöra skolans värdegrund? Vilken är den? Vad står jag för? Vad angår det eleverna? Hur är man när man är som folk? Hur arbetar vi med detta? Hur länge har vi råd med allmän skolplikt?
Vad hjälper det om man har högt till tak om man inte har något golv att stå på?
80-90 talistgenerationerna vår framtid? Nu får vi ställa hoppet till att åttiotalisternas starka tro på relationer ska göra vårt samhälle mer varmt och omtänksamt. Undersökningar gjorda av Ungdomsbarometern visar att denna generation prioriterar relationer och vänner.
Det är egentligen inte helt oväntat. De här ungdomarna har uppfostrats av 200-procentsarbetande trötta föräldrar, med mobilen vid örat, blicken på börskursen och karriären, och matkassan spenderad på McDonalds. Det finns ett sug hos barnen efter äkta relationer.
Man skulle kunna hoppas att denna längtan efter relationer och närhet skulle få ungdomarna att lockas till yrken inom skola och vård. Men här gapar fler tomma utbildningsplatser än någonsin förr.
Undersökningarna visar också att åttiotalistgenerationen består av självständiga individer. Dessa ungdomarna är livrädda för att fastna i ett dåligt jobb! Är de inte nöjda byter de jobb. Eller helt enkelt slutar – är ”arbetslediga” på nysvenska. Företagsledningar och organisationer har inte längre automatiskt auktoritet, de måste förtjäna sin respekt hos medarbetarna.
Uppsägningar är ett effektivt sätt att skära kostnader, men om man vill rekrytera ny personal när behovet uppstår igen är det förödande för imagen att kraftigt ha bantat organisationen. Exempelvis sjönk antalet anställda i kommuner och landsting med 145 000 mellan 1990 och 1998. Kommunerna behöver enligt Kommunförbundet, fram till år 2010 rekrytera 625 000 nya medarbetare. Men vem vill arbeta i en miljö som har rykte om att ha ständiga nedskärningar?
Detta är inte bara en utmaning för kommuner och landsting. Företag som inte tar de långsiktiga personalfrågorna på allvar, kommer i längden att få stora image- och därmed rekryteringsproblem. Vad kommer att hända i skolan om allmän skolplikt avskaffas? Vem vill tillbringa sin tid på en arbetsplats som drabbas av ständiga nedskärningar? Där miljön för både vuxna och barn ständigt försämras? Barnen är inte vår framtid, de är vår nutid. Därför måste vi satsa resurser och tid nu, inte sedan. En skola utan resurser är en förvaringsplats, inte den lustfullda miljö som skall locka till lärande och utveckling av de inneboende talanger och gåvor som varje individ har med sig.
Detta gäller elever såväl som lärare. Dagens oförmåga att se skolan i en aktuell kontext kan visa sig vara förödande för morgondagen. Det finns också en oförmåga att anpassa sig till de nya förutsättningar som vårt samhälle nu omfattar. Det är inte längre bondekulturens skola som gäller. Här har vi en global generation som istället för att tågluffa flygluffar. De har med sig andra värderingar och lever sina liv på annat sätt än unga tidigare. Kärnfamiljen prioriteras inte längre i den allmänna debatten och föräldrarna lever i ett samhällssystem där de av ekonomiska orsaker inte kan tillbringa den tid med barnen som skulle behövas för alla parter. Arbetsmarknaden har förändrats och det kommer att råda stor arbetskraftsbrist framöver. Utvecklingen pekar på mer jobb för mamma och pappa och mindre tid för barnen. Tyvärr finns den tiden inte ens i dag vilket gör att de vuxna inte kan vårda sina relationer med varandra och arbeta på familjens situation, ekonomin blir bra, men relationerna går sönder. Frågan som vi måste ställa oss är var våra barn då ska få sina värderingar om kärnfamiljen inte orkar, skolan inte kan och kyrkan inte vill? De unga skaffar sig sina egna värderingar och det behöver inte vara sämre.
Kanske kan en hel del misstag rättas till av de som kommer att ta hand om det som vi i morgon lämnar över. I takt med att relationsplattformarna ändras i vårt samhälle kommer skolans roll som värdeskapare att bli allt viktigare. Framtidens skola kommer antagligen arbeta mer med den andra pelaren än den första. Inte minst beroende på att barnen genom tekniken kommer att ha tillägnat sig många baskunskaper redan innan de börjar skolan tack vare IT.
Däremot kommer de att behöva mer kunskap vad gäller värderingar, relationer och existentiella frågor kring liv och död. För att möta detta i morgon måste vi arbeta med det i dag! Vi måste minnas att vi är processvarelser och som sådana behöver vi tid för att växa. Dessutom växer och mognar vi olika snabbt. Alla äpplen mognar inte samtidigt på trädet men de är alla äpplen! En samsynsplattform behöver är vår skyldighet som vuxna och pedagoger att skapa där barnen kan få så goda betingelser som möjligt för att växa. Det är aldrig barnens ansvar om det går på tok. Vi vuxna är alltid ansvariga för att ge dem de resurser som var och en behöver.
En klockas idé är att den skall gå framåt och inte bakåt. Detta torde även gälla den svenska skolan!
Kan vara gott med lite asiatisk kryddad mat i vinterkylan, allt gott
Lägg kycklinglårfiléer på smörpapper strö rikligt med fyra kryddor eller sju kryddor över. Rassla om det hela tills kycklingen är helt täckt. Banka sedan ut lårfiléerna till lagom tjocklek. Kryddblandningen är kinesisk och finns färdig att köpa eller så kan du googla upp receptet på den.
Ta en lämplig panna och lös upp en kycklingbuljong tärning riv ner en bit pumpa (den kärnfria delen) eller squash strimla i en bit purjolök.
Lägg färska champinjoner. en näver jordnötter, en gullök, röd chili, vitlök och morötter. Skvätt i soja, fisksås och sesamolja. Mixa väl.
Lägg ner kryddblandningen i buljongen och låt koka upp. Tillsätt kokosmjölk.
Fräs i ordning garnityr. Pak choy, strimlad chili, nötter och champinjoner.
Du lägger kycklingen efter en halvtimmes vila efter utbultandet i en relativt torr men het grill panna.
Vänd när den fått färg. Fettet i köttet kommer att karamelisera ytan
Slå över lite sesamolja över köttet, ringla honung över och pressa saften av en lime i pannan.
Under tiden har du lagt i nudlar av valfri sort i buljongen och kokat dem färdiga.
Langen/ Sverredal ISBN 978-91-523-1886-7 Sanoma Utbildning
KRIS-KOMMUNIKATION Att leda i blåsväder av Maria Langen och Sverre Sverredal
För en tid sedan fick jag i mina händer en bok om kriskommunikation. Jag har genom åren sett mängder med varianter på detta ämne. Som chef och ledare både inom skola och kyrka för både mindre och större organisationer har jag ju haft anledning att arbeta med krishantering och dess efterbörd. Helt enkelt för att grundregeln för alla organisationer är att förr eller senare kommer krisen i alla sammanhang och till alla företag, organisationer oavsett huvudman och den drabbar grupp och/eller individnivå. Detta kan vi veta helt säkert men vi kan mer sällan veta när!
När Tsunamin kom arbetade jag som rektor med ansvar för över tusen elever, föräldrar, anhöriga och personal. Hade någon av dem omkommit? var första frågan. Var är personalen var en andra fråga? Julledigheten avbröts och kartläggningen började. Sedan följde det ena efter det andra tills slutligen bilden klarnat för oss hur läget såg ut och hur vi kunde gå vidare med förberedelserna för att ta emot eleverna, föräldrarna och personalen efter jullovet. Detta var före FB- tiden!
Langen/ Sverredal har på ett mycket bra sätt uppgraderat krisens kommunikation. Kriserna är i mångt och mycket de samma som förr men krisens sammanhang har dramatiskt förändrats bara de senaste tio åren. Detta ställer nya krav på ledarskap och på krisberedskapen hos alla sammanslutningar, organisationer och företag. Små som stora. Langen/Sverredal har på ett mycket pedagogiskt sätt identifierat detta och beskriver med stor inlevelse krisens ”grammatik” i det samtida samhället som så starkt präglas av sociala medier och media överhuvudtaget. Jag har inte tidigare stött på ett krishanterings material som så förtjänstfullt lyckas översätta krisens verkningar och understryka vikten av att hantera sociala medier i alla sorters väder inte minst blåsväder. Vanligt är att man inte är uppgraderad, förberedd och ”hoppas” att det inte händer oss. Man vet att det står en pärm i hyllan som vi gjorde i ordning för några år sedan men innehållet kan vara före ”FB tiden” med tänk och rutiner som ligger före paradigmskiftet i mediernas värld.
Jag skulle inte klarat av att hantera en kris av tsunamins magnitud i dag om jag tillämpat samma ”krishanteringspärm” som jag hade då för min organisation när det verkligen begav sig den gången. Denna bok med vidhängande material och den kompetens som författarparet äger hjälper även den mest osäkre (inom media och sociala media) chef att utveckla en strategi även på dessa områden som har med sociala media att göra i synnerhet men även media i allmänhet. Vi får aldrig underskatta krisens medialitet och hamna i passivitet.
När drevet går skall man som chef hålla i tömmarna och ha draghjälp av kraften i drevet inte bli överkörd av detsamma!
Langen/Sverredal ger nycklar för att uppdatera eller uppgradera alla de pärmar som finns i våra bohyllor runt om i vårt avlånga land, tänka nytt och utveckla rutiner som behövs i vårt samtida samhälle. Boken avslutas med ett digert material mallar och checklistor som både är väl genomtänkta och lätta att ta till sig. De hjälper oss att hamna rätt i förståelsen och uppdateringen av rutiner och grundläggande kunskap om hur man bör/ kan hanterar kris i vårt supermediala samhälle. Nedan följer med förlagets tillstånd ett exempel på författarnas utmärkta språk och pedagogiska upplägg. Avsnittet är valt av mig för att understryka den mediala utmaningen. Notera att Langen/Sverredal ”kryddar” anrättningen med riktiga exempel ur verkligheten. Detta gör att det mycket snabbt blir realitet och sätter igång processer läsaren då begripliheten och igenkännings faktorn blir hög.
Det hände dem då kan det hända oss nu!
Krisen är ofta den samma i grund men tekniken har utvecklats.
Ytterligare en stor förtjänst detta material har är att det är upplagt så i sin pedagogik och metodik att den på samma gång är relevant för det lilla sammanhanget såväl som det stora. Det vill säga att både du som chef och dina anställda har god nytta av detta uppgraderade material om krisens kommunikation oavsett antal anställda.
Denna kommunikation är väsentlig att ha koll på både externt (media) och internt (arbetsmiljölagstiftning, personalvårdsansvar etc). Det kommer ju alltid till det att ansvar utkrävs och syndabockar skall fram, detta är människans natur, och media förstärker oftast den bilden till den grad att den som inte vet vad som skall göras riskerar att åka med i krisens svallvågor. Författarparets insikter i mediahantering är alltså guld värd för oss andra som inte är så vana vid den arenan. I botten ligger en underliggande kunskap om relationer som ju är en av de viktigaste orsakerna till både kris, konflikt och nödvändigt i krishanteringens dramaturgi. Författarna visar att de har förvärvat insikter i vad det kan vara att vara människa och kan omsätta detta med god pedagogisk hållning. Det blir både lätt att ta till sig och att förvandla till insikt, som en slags reflektionsspegel, och omvandla till kunskap i det egna sammanhanget för att hitta vägar fram mot lösning och nyorientering.
Maria Langen är kommunikationsstrateg, frilansjournalist och fotograf. Hon är även specialiserad inom kriskommunikation, utbildad KBT-pedagog och krishanterare.
Sverre Sverredal är en erfaren projektledare, risk manager och kriskommunikatör. Kriskommunikationsplanering, scenarioövningar och utbildningar är Sverres specialitet.
Texten ovan är hämtad från bokens ”varudeklaration” och sammanfattar innehållet på ett hyfsat sätt. Dock vill jag lyfta fram författarparets förmåga att vara just guider (och vem behöver inte det) och bollplank för oss chefer/ ledare som så många gånger blir så förfärligt ensamma. Inte minst när det stormar och krisens tsunami drar in över våra stränder. Här har vi ett material som är ett gott ledarstöd, det bästa jag sett på mycket länge, när man befinner sig i cyklonens öga eller varför inte i god tid innan man hamnar där!
När krisens vågor slår höga behövs ett gott skepp som håller. När ovädret är över en är det försent att börja förbereda sig. Det måste övas in och sitta reflexmässigt i ryggmärgen. En av bokens styrkor är just inspirationen till övning och förberedelser. Ofta är tiden knapp för oss i dag men här finns en god vägledning med god pedagogik som hjälper hela besättningen från skeppsredare till kökspojke, för att ta en gammal skeppsbild, men även anhöriga och kunder. Bokens breda anslag ger möjligheter att hantera krisens grammatik i dess nya uppgraderade sammanhang i vårt supermediala samhälle.
Uffes Moderna Sjömansbiff
Efter allt tal om sjön kan en sjömansgryta eller sjömansbiff vara toppengott. Laga den gärna tillsammans och samtala om livet och dess vågtoppar och dalar. Här med en litet stänk av kinesiska sjön:)
Som ni ser har jag utökat rätten med fler ingredienser. Skall man ut på sjön hacka upp allt och lägg färdigt i en burk. Då går det smidigt även i kabyssen. Champinjoner, grön selleri, morötter, lök av olika slag, Röda bönor eller andra, palsternacka och färsk ingefära. En liten chili kan gå med på kul. Potatis och innanlår, vetemjöl, lagerblad och kryddpeppar hör till. Lagerpilsner av god sort men du kan använda vad som du gillar.
Fräs grönsakerna gärna i smör och olja. Fräs köttet typ innanlår i lagom strimlor i en annan panna. Mjöla gärna först köttet innan stekning. Slå på pilsner och puttra en stund.
När grönsakerna är brynta slå på buljong och pilsner.
Krydda med peppar och salt. Glöm inte kryddpeppar! Har du goda örter hemma använd vad du gillar. Lagerblad är ett måste
När grönsakerna och pilsnern puttrat ihop dra åt sidan.
Den skivade pilsner och buljongkokta potatisen som nästan är färdig blandas ihop med grönsakerna.
Köttet läggs i och mer pilsner, en nypa socker peppar och salt. När potatisen är färdig är rätten färdig Strö en näve hackad persilja över rätten
Jag brukar ibland blanda yoghurt, salt och hackad färsk mynta och lite citronsaft till en slags dressing att toppa anrättningen med. Rödbeta och saltgurka hör till.
Tips, finhacka vitlök, chili och ingefära till en slags kryddpasta som du rör i efter ett tag så att det inte bränns i pannan.
För några dagar sedan lagade vi mat utanför ICAAlunda, alltså ICA, numera Supermarket, där familjen handlat de senaste tio åren. Under min tid som rektor på samma ort lärde jag känna Elisabeth Eriksson ”Bettan” som vi som känner henne lite mer kallar vår ICA-handlare. Vi hade en del samtal om hur vi skulle hitta ett sätt att inspirera elever och deras föräldrar att våga använda grönsaker efter säsong och att använda grönsaker och frukt överhuvudtaget men även andra råvaror i matlagningen.
En erfarenhet som finns i dessa sammanhang är att de lite mer okända grönsakerna blir kvar i hyllorna och måste till sist kastas, försvinna ur sortimentet och därmed så att säga utarma tillgången och möjligheterna till sund, varierad och mångfaldig kokkonst. Människans rädsla för det obekanta kan alltså utarma förutsättningarna för hennes utveckling i livets alla aspekter.
På de senaste 10 åren har lilla Alunda i Östhammars kommun fått en ny skola, en ny sporthall och ett ICA Supermarket. Konsum är borta, liksom posten, samt en del av de affärer som fanns när vi flyttade hit för över tio år sedan. Kyrkan står dock kvar där den alltid stått. Trygg och en smula oföränderlig i den Uppländska myllan. Man kan lätt konstatera att samhället har förändrats under denna tid. Jag tänker då inte i första hand på de lite större mer tydliga händelserna utan på de små, små förändringarna som ständigt sker utan att vi tänker på dem. Dessa brukar så småningom leda fram till större förändringar som påverkar samhället mer tydligt.
Jag brukar försöka påpeka att man måste lära sig leva med förändringen som ett slags tillstånd. Då klarar man sig själv och livsmodet, nyfikenheten, glädjen och hälsan mycket bättre som människa och kan ha riktigt kul längs vägen. Att försöka sätta upp handen mot en tsunamivåg är ingen idé. Bättre då att köpa en surfbräda och lära sig surfa. Det vill säga använda kraften i förändringen och växa med den. Därmed inte sagt att all förändring är till det bättre men livet är inte statiskt utan dynamiskt och saker och ting byggs och rivs ner hela tiden.
Riktigt god kokkonst bygger på sunda kunskaper, goda erfarenheter och mångfald av råvaror av hög kvalité. Snabbmaten är tyvärr en nödvändig men klen efterapning av detta! Man kan säga att människans liv har samma behov som kokkonsten för att utvecklas till sin sanna potential och bli den huvudrätt hon var tänkt att bli. Precis som varje råvara bygger upp huvudrätten och dess smak, doft, färg och kraft bygger en människas inneboende egenskaper, gåvor, sammanhang, erfarenheter och kunskaper kvalitén och formar ”livsrättens” resultat. Blir det gott? Ja det beror på fler av dessa olika ingredienser och hur de har behandlats under tillagningen.
Man brukar i bland tala om livets skola och det med all rätt. Kunskaper av mångahanda slag är ju helt nödvändig. Men vad är bättre och vad är sämre? Det beror förstås på sammanhang och syfte. Snabbmat kan ha sitt syfte och till och med vara riktigt gott. Människan kan inte leva av bara snabbmat utan måste ha basen vilande på riktig vällagad mat för att må bra och få livskvalité. På samma sätt är det med förutsättningar för ett gott liv. Det formas inte på ytan utan på djupet! En god regel är att lära sig att äta och dricka av rätt anledning. Äta för att må bra. Inte äta för att trösta sig, fly eller ”droga” sig bort från livets realiteter. All god kokkonst syftar till att beröra även människans sensuella behov. Jag vågar till och med påstå hennes andliga djup.
Hungriga kunder som blir glada. Alla bilder är tagna av Jan Sandred
Att samlas kring vattenhålet, runt elden, vid korvkiosken, i bondköken och på restauranger är starka bilder för det behov av kontakt, relation, erfarenhetsutbyte och visdom som vi människor är skapta för. Vi är sociala varelser och behöver umgås för att leva och utvecklas. Vi är gjorda som sociala, sexuella och andliga varelser och god kokkonst berör alla dessa aspekter av att vara människan. Så ock ett gott liv. Snabbmaten kan aldrig beröra en människas behov på djupet. Det är bara tillfredsställelse i stunden där andra tjänar pengar på att du, vid överkonsumtion, blir sjuk! Snabblivet likaså. Det berör aldrig på djupet utan gör dig sjuk!
Runt bordet vid en god måltid som får ta sin tid finns källan till vishet. Runt matbordet åldras man inte men där kan man kan vinna stora gåvor inte minst vishet. En allt större bristvara i vårt samhälle idag. Vi är de mest informerade människorna som någonsin levt på denna jord. Men är vi de visaste? Ibland tänker jag att vi förväxlar visdom med information. Klokskap är bra att ha och den har sina rötter i det gamla Grekland via upplysningstiden och in i våra dagar med den akademiska vetenskapen som plattform. Men visheten då var genereras den? Var växer den? Jo där människor är tillsammans och samtalar, delar erfarenheter från jorden alla hörn. Kunskap utan vishet blir alltför ofta dårskap! För att citera Håkan Sandvik:
”vishet är att inse hur skör jorden är. Vishet är att odla relationer i stället för att samla saker. Vishet är att bygga en grund som håller när det som klokheten byggt kollapsar”.
Hur kan man då skilja ut god mat från dålig? Att maten är vacker, doftar gott och smakar gott är väl tre tydliga råd. Men man behöver även märka om den är kärleksfullt tillagad och det kan man märka med ökad erfarenhet. Minsta barn kan märka skillnad på Mammas köttbullar och de som finns färdiga att köpa. Detta fångar i den andliga dimensionen i kokkonsten. Det måste inte vara så himla avancerat men gjort i kärlek! Det märks gott folk, det märks och där kärlek är där är även näring för både kropp och själ. På så sätt kan vi även känna igen visheten. Det märks, den märks om man bara tar tid att känna efter. Bettan som bjöd till fest:)
Matlagningen utanför ICA Alunda innehöll detta. Bettan bjöd sina kunder på god vällagad mat hela dagen. Samtal och möten ägde rum. Det var ett riktigt event i ordets rätta betydelse! Det var dofter, färger och smaker. Men det var också glädje och kärlek. Genom god och kärleksfullt tillagad mat kunde även kärleken till kunden manifesteras. Dessutom kunde människor samlas runt bordet och samtala med varandra, personalen, kockarna och inte minst värdinnan själv som kunde föra goda samtal med människan bakom kunden. Där kan man tala om existentiell matlagning där dofterna och samtalen flöt igenom var och en av alla de som lät sig väl smaka. Blandat med skratten och livsluften. Många fick för en stund slippa ifrån den moderna pest som i dag uppträder som den ofrivilliga ensamheten och känna sig som en människa för en stund. Det var en sann glädje att få vara med och skapa denna goda stund på jorden utanför ICA i Alunda Uppland sommaren 2013.
Till detta lilla event skapade jag en lite bakelse som jag kallar Bettans sommarbakelse. Den är enkel och okomplicerad men god.
Till den behöver du för ca 8 personer
3 dl havregryn 1 dl riven kokos 1 dl rårörsocker ca 75 gram smör Lemoncurd Färska jordgubbar Myntablad eller citronmeliss Vispad grädde Vanilj Ev Grand Marnier (Likör)
Torrrosta havregrynen i medelvarm panna, lägg efter stund i kokosen. Efter ytterligare en liten stund rör i sockret. Det får inte bli bränt utan skall lätt karameliseras i pannan. Rör så i smör en klick i taget tills du får en lagom ”fuktig smet” Tag av pannan från plattan.
Lägg smeten i botten av lämplig servis, bred på lemmoncurd, lägg på skivade färska jordgubbar eller annat efter smak. Vispad grädde med vanilj och god likör.
Garnera med mynta och sikta över florsocker
Så har då Bettans sommarbakelse sett sommaren ljus/ smaklig måltid Önskar eder Ulf
har inte tid” Det kan nog vara några av de mest kända ord som barn får höra när de växer upp. Det har nog mer eller mindre alltid varit så. Emellertid det oroande, och nu har jag ju ändå en viss överblick typ ett halvt århundrade, är att den bakomliggande orsaken till detta har vuxit sig starkare och starkare. Vi människor särskilt i västvärlden har blivit ett ytans folk som likt skräddare far fram på ytspänningen med allt högra hastighet. Det är inte bara med ett smalt tunnelseende vi navigerar våra liv där bredden och livsperspektiven smalnar av och försvinner som sudd bort till höger och vänster förlorandes sin mening och betydelse. Än farligare är att vi förlorar höjd och djup i våra liv! De flesta människor av i dag har inte en existentiell livshållning som är djupare än en dypöl på gatan och har glömt smaken av rent, klart och livgivande vatten!
Vi förlorar inte längre bara livsperspektivet i vår moderna stress som är vår tids pest. Utan vi tappar även kontakt med livets djup och höjd i kölvattnet av teknikutvecklingen, som satt ytterligare turbo på ekorrhjulet som vi steg in i när industrialismen slog upp sina vida portar för en del århundraden sedan. Där blev småningom grundinställningen till och för människors liv ändrat från att utgått från att alla människor är unika, oändligt värdefulla och skapade till Guds avbild till att lyda: är du ”lönsam lille vän”!?
Vi har sedan länge i vårt land konsumerat över våra tillgångar och levt på uttag från framtiden. Nu växer generationer upp i västvärlden som får det sämre än sina föräldrar och själva naturen suckar och skälver under girighetens växande krav på att ständigt ha mer, mer och mer. Vi är lurade! Vi har låtit oss förföras och Gud vet hur vi älskar att bli förförda!
Vänner! ekorrhjulet är på väg att haverera! för en vecka sedan tillbringade jag några dagar i den medeltida lilla staden Panecale i Umbrien. Det var vackert, tyst och lugnt någon avlägsen galande tupp hördes i morgon väkten. På eftermiddagen var där siesta inga bilar hördes och själva luften smekte långsamt både kropp och själ. När jag sakta strosade genom de fantastiska borggatorna hörde jag plötsligen en våldsamt buller och innan jag hunnit fatta vad som hänt fick jag 52 bowlingklot i bakskallen! Det var min själ som plötsligen hann i fatt mitt jag…….
Jag insåg då att jag bara måste ta vara på livet på ett nytt sätt göra annorlunda för att annat resultat. Jag vill inte längre ”skrädda” mig fram 52 veckor om året. Jag vill inte vara lönsam, jag vill inte säga att jag har inte tid när tid är det ända jag helt gratis har fått till min förvaltning. Jag vill leva på ett sådant sätt så länge jag nu får så att när min tid kommer jag kan sluta mina ögon och säga att jag sannerligen har levt!
Jag ser att vi måste sluta öka hastigheten för det är den strategi som västvärlden använder sig av. Två förödande ord tillväxt och hastighet. Dessa två begreppspar är Ying och Yangs totala motsatser och pelarstoder på väg mot undergångens förmak. Sedan länge har visheten i takt med att bondköken rationaliserats bort övergivit vårt land. Visdomen som alltid ansetts som det viktigaste och kostbaraste gåvan man kan komma i åtnjutande har övergivit våra stränder. Det lämnar oss drömlösa, visionslösa, utan värderingar, modfällda och vilsna. Vi har vunnit, besegrat och skövlat världen men förlorat våra själar. Det är därför som vårt land i dag saknar framtidstro, visioner, drömmar, moral, höjd och djup! Barnen har blivit kostnadsställen! Det är resultatet av konsumismen och mänsklig girighet. Det är deras framtid som vuxenvärlden tagit ut för konsumtion. Finns det då inget hopp? Visst! Så länge barnen fortsätter att komma till våra stränder och nytt liv kanaliseras från osynligheten finns det hopp. Hoppet ligger hos dem! De har framtiden för sig. Katastrofen är nära när barnen inte längre kommer hit till det jordiska. Jag tänker för mig själv att ta tag i tiden är att ta tag i livet. Tar man tag i livet och inser att jag själv är ansvarig för vad jag gör med det i stort som smått så hittar jag andra vägar att vandra. Smalare vägar där inte hastighet är av någon som helst betydelse men de leder ofta fram till visdomspölar och i bland till sällsynta källsprång där vi kan dricka oss otörstiga på riktigt rent vatten, livets vatten.
Mina nästa inlägg kommer att handla om de små små förändringar som så effektivt för oss ur kurs. detta i kombination med hög hastighet leder som ni inser helt fel.
Det som aldrig är fel är en god, enkel tallrik soppa. Här tillagad i ett medeltida kök av min gode vän och kockkompis Bertil Göranzon i Panecale, Umbrien i Italien där faktiskt själva tiden gick långsammare och ett källsprång visade sig för mitt inre öga……
Till Italiensk bondsoppa för två behövs:
En bit fänkål En morot två vitlöksklyftor En burk Italienska konserverade tomater av kvalité En halv gullök Orvieto Classico (torrt vitt vin) Liten burk gröna ärtor petite points Liten burk vitabönor eller canellinibönor Grönsaksbuljong Torkad oregano En skvätt vitvinsvinäger Salt och svartpeppar efter smak Olivolja av kvalité
Hetta upp olivolja i kastrull, lägg ner lök, morot och fänkål lite rustikt hackat. Låt ”svettas” en stund utan att ta färg. tillsätt oregano och en smula salt. Tillför tomaterna samt en halv burk vatten. Låt puttra en stund. tillför sedan 1,5 dl vitt vin och buljongtärning eller annan god buljong. Låt puttra 15 minuter lägg sedan i bönor och ärtor som får bli krispigt mjuka. Avrunda strax innan servering med vinäger för syra. Salta och peppra.
Servera med Italiensk bondbröd och ett torrt vitt vin gärna från Umbrien till soppan och lyckan är gjord. Vill du ha kött i kan du med fördel strimla i lite pancetta och/ eller salami i anrättningen.
Smaklig måltid och simma lugnt vänner önskar eder Uffe
”Jag har inte tid”; eller har jag det? Om jag inte har ”min tid” vem har den då? För själva tiden i sig, den finns där, i varje människas liv: från vaggan till graven har varje år 12 månader och varje dygn 24 timmar. För varje människa, också för mig.
Och min tid är verkligen ”min”. Det är bara jag som ytterst sett förfogar över den och bara jag som en dag kan hållas ansvarig för hur jag har använt den. Alla val och beslut är mina hur mycket än andra är beroende av dem.
Så det kanske ska heta: ”Jag har tid; men hur använder jag den?”
Det är skillnad på tomater och tomater!
”Att ta tag i tiden är att ta tag i livet” skriver Ulf i ett tidigare inlägg på denna blogg. Det ligger mycket i det. Livet och tiden är som två sidor av samma mynt och det myntet räcks oss som en gåva. Det är upp till oss själva hur vi använder det, hur vi tar till vara dess möjligheter, om vi en gång ska åldras med bitterhet eller förnöjsamhet. 10 veckors insparad semester tillbringas denna höst i den lilla medeltida bergsstaden Panicale i Umbrien. Den möjligheten är en gåva, utöver livets och tidens, för vilken det är lätt att vara tacksam. Här växlar livet ned i ett lugnare tempo, trots att en minut fortfarande är en minut och en dag fortfarande en dag. Det ger möjlighet till reflektion och eftertanke i en miljö som präglas av den vidunderliga naturen, den charmiga medeltidsstaden och det umbriska kökets dofter och smaker, som en egen utmaning i köket och som en självklar njutning på restauranger och osteria.
Min möjlighet har varit beroende av kärleksfulla och generösa människor runt omkring mig, men jag är övertygad om att var och en kan finna sin plats och sitt rum för att där omdisponera sin tid, för i första hand sin egen skull, men därigenom också för sin omgivnings. Även om det p g a yttre omständigheter och ansvar mot andra måste ske i ett i en mening mer begränsat sammanhang, blir det inte mindre angeläget. Ulfs insikt kan bli fleras:
”Jag insåg då att jag bara måste ta vara på livet ….. så att när min tid kommer jag kan sluta mina ögon och säga att jag sannerligen har levt!”
Kanske är det just när man kommit närmare sextio än femtio, när barnen i stort sett är utflugna, när resten av ens liv och tid ligger framför en utan att man vet om den är kort eller lång, som man inser detta…
…och det är då man häller upp ett glas umbriskt rödvin och tar sig an dagens utmaning: Pasta Carbonara.
Och sen:
Kväll på piazzan
den ljumma vinden smeker
– grappaglaset
Koka pastan i rikligt saltat vatten. Ta av den lite före sin tid så den inte överkokas
Hetta upp en panna och fräs 250 g pancetta som du tärnat. Bacon eller rökt fläsk går också bra. Blanda samman med spagettin
vispa samman 4 ägg med 5 matskedar matlagningsgrädde som du rör i spagettigrytan
Rör ordentlig och tillsätt nyriven parmesanost samt peppar och salt efter smak. Lägg över allt i en var serveringsskål och strö mer parmesan över. Servera gärna med en liten tomatsalld.
Langen/ Sverredal har på ett mycket bra sätt uppgraderat krisens kommunikation. Kriserna är i mångt och mycket de samma som förr men krisens sammanhang har dramatiskt förändrats bara de senaste tio åren. Detta ställer nya krav på ledarskap och på krisberedskapen hos alla sammanslutningar, organisationer och företag. Små som stora. Langen/Sverredal har på ett mycket pedagogiskt sätt identifierat detta och beskriver med stor inlevelse krisens ”grammatik” i det samtida samhället som så starkt präglas av sociala medier och media överhuvudtaget. Jag har inte tidigare stött på ett krishanterings material som så förtjänstfullt lyckas översätta krisens verkningar och understryka vikten av att hantera sociala medier i alla sorters väder inte minst blåsväder. Vanligt är att man inte är uppgraderad, förberedd och ”hoppas” att det inte händer oss. Man vet att det står en pärm i hyllan som vi gjorde i ordning för några år sedan men innehållet kan vara före ”FB tiden” med tänk och rutiner som ligger före paradigmskiftet i mediernas värld.
När krisens vågor slår höga behövs ett gott skepp som håller. När ovädret är över en är det försent att börja förbereda sig. Det måste övas in och sitta reflexmässigt i ryggmärgen. En av bokens styrkor är just inspirationen till övning och förberedelser. Ofta är tiden knapp för oss i dag men här finns en god vägledning med god pedagogik som hjälper hela besättningen från skeppsredare till kökspojke, för att ta en gammal skeppsbild, men även anhöriga och kunder. Bokens breda anslag ger möjligheter att hantera krisens grammatik i dess nya uppgraderade sammanhang i vårt supermediala samhälle.
Det är skillnad på tomater och tomater!
