Tolkien tolkar mysteriet människan och Frodos hjortbiffpanna
Jag var och såg The Hobbit häromdagen. Jag gillar verkligen Peter Jacksons filmatisering av Lord of the Rings när den kom, som var över min förväntan. Det är storslagna och oerhört välgjorda filmäventyr.
Jackson har lyckats få med en hel del av andemeningen i böckerna. Men det har alltid funnit något som jag retat mig på, men inte riktigt kunnat sätta fingret på. När jag såg The Hobbit kom jag på det.
Jackson missar en mycket viktig poäng: alla hans böcker är fyllda av kristen symbolik. Tolkien var en hängiven katolik, något som hade stor betydelse för hans skrivande och som ofta glöms bort.
Tolkien var själv mycket tydlig med att Sagan om Ringen är ett religiöst och katolskt verk, både i budskap och värderingar: ”Till en början var det omedvetet, med vid revisionen av boken blev det medvetet. Av denna anledning finns inga beskrivningar av religionsutövning i boken: religionen finns i berättelsen själv och i dess symbolik.” skrev han i ett av sina brev till Jesuitpastorn Robert Murray, utgivna postumt 1981.
Det finns en inneboende kristen moral i verket, exempelvis att makt korrumperar. Ringen förgiftar bärarna med makt, utan andra mål än just makten själv. De både älskar och hatar makten, som en heroinist både hatar och älskar drogen.
Det finns heller inga varelser som är onda från början i böckerna. Det är framförallt tydligt hos Gollum, men inte ens Sauron var från början ond.
Ett genomgående tema i Sagan om Ringen är betydelsen av nåd. ”Nåd” är ett av de vanligaste orden i Bibeln. Det står på 228 ställen, noga räknat. Gandalf säger till Frodo: ”Många som lever förtjänar att dö. Men många som dött förtjänade att leva! Kan du ge dem livet åter? Då ska du inte vara så snabb att dela ut dödsdomar.”
Både i boken och i filmen bär Frodo hjältemodigt ringen till den enda plats där den kan förstöras, men han klarar inte av att motstå den onda kraften. Han snubblar på målsnöret och hävdar istället sin rätt att äga ringen. I samma stund attackerar Gollum och biter av Frodo fingret med ringen: “Dansande som en vansinnig höll Gollum ringen högt lyftad i sin hand med ett avbitet finger fortfarande fastsittande kring dess rundel. … − Min skatt, min skatt, min skatt! vrålade Gollum. Min älskade! Å, min älskade! Men just som han lyfte ögonen för att stirra sig mätt på sitt byte tog han ett steg för långt ut, vacklade till, stod bråkdelen av en sekund och svajade med flaxande armar på kanten och störtade sedan ner med ett fasanfullt skrik.”
I filmen däremot, kastar sig Frodo på Gollum efter att han bitit av fingret, och båda trillar över stupet. Gollum faller ner i lavan med ringen, medan Frodo räddas av Sam.
Jacksons version är möjligen mer dramaturgisk och fokuserar på att Sam är hjälten. Men Jackson tappar själva poängen med scenen. I boken misslyckas Frodo. Han ger upp redan när Gollum tagit ringen, men räddas av försynen, som en handling av nåd. Det är här som det gamla svenska ordet ”frälsning” får sin rätta betydelse, som idag nästan enbart har en religiös betydelse, men som helt enkelt betyder räddning.
Det är Frodos både misslyckande och seger i det ögonblicket, som är böckernas fokus. Tolkien skriver i flera av sina brev att det är oundvikligt. ”Det är möjligt att [Frodo] kom ihåg en del av den sista scenen när ringen förstördes. Men man måste inse: förkroppsligade varelser kan inte motstå ondskans makt i världen, inte ens de ’goda’”.
Genom att ändra den scenen ändrar Jackson i filmversionen hela poängen med berättelsen.
Jag tycker tyvärr att Jackson gör samma misstag i The Hobbit. Det är en mycket enklare berättelse, men det är samma grund med en liten och osannolik hjälte. Bilbo går motvillig med på att vara med på äventyret. Dvärgarna tvivlar på att han kan göra nytta och Thorin Ekensköld menar att han bara är en belastning för sällskapet.
Gästbloggare Jan Sandred tolkar Tolkien
I filmen vinner Bilbo respekt hos Dvärgarnas först efter en lång strid med orcher och ulvar, då han övervinner sin rädsla och dödar en ulv som tänker döda Thorin Ekensköld.
I boken gör han det genom att vinna en strid med talande jättespindlar genom list och intelligens. Tolkiens Bilbo vinner respekt genom att vara modig och intelligent, genom förnuft och heder. Han använder ickevåld och lyckas tack vare sitt förstånd. Jacksons Bilbo vinner respekt genom att bli en krigare.
Det är inte de stora och starka som i längden vinner segrarna i Tolkiens värld, utan det oansenliga och vardagliga. Gandalf säger i The Hobbit: ”Saruman anser att ondska bara kan besegras med makt, men det är inte min erfarenhet. Jag har upptäckt att det är de små vardagliga handlingarna hos vanligt folk som håller mörkret borta. Små handlingar av vänlighet och kärlek.”
”Det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.” (1 Korinthierbrevet 1:27-29)
Efter dessa, som vanligt, tänkvärda rader kanske Frodos hjortbiffpanna kan passa?!
Lägg i ca 500 g hjortfärs i en bunke tillsammans med ett ägg, salt , nymalen peppar, krossade enbär, vitlök och finhackad gul lök. Timjan och en nypa råsocker är gott. En smula grädde och olivolja rörs ner. Låt färsen stå en stund innan du formar små biffar.
Lägg i smör i en panna och stek till fin yta.
Slå över grädde, vin och mer timjan, gör i ordning sockerärtor
Låt grädden och vinet sjuda in i biffarna och löken
Under tiden gör du potatis och palsternacksmos. Smaksätt med smör, salt, peppar, muskotnöt och tryffelolja. Bred moset över biffarna i en gjutjärnspanna, eller ungsfast form.
Riv god smakrik ost över och gratinera i ugnen till anrättningen fått fin färg. Lägg över fina sockerärtor som garnityr
Att dricka en gott rött till kan passa väl.
Smaklig måltid allesammans önskar eder Uffe
Ulf Engström