”JAG HAR INTE TID” med en äkta 10 timmars Slow Cook i form av draget kött 

Som tidigare sagts på denna sida är inte uttrycket ”jag har inte tid” helt sant. Människan äger i sanning inte sin tid. Den kan närsom ta slut och platsen där hon verkade står tom. Vi har tagit miste på den tid vi fått att förvalta och på vår livstid. Det är olika saker! Det du inte äger kan du inte kontrollera möjligen ha koll på. Vad äger vi då? Jo den gudomliga rätten att förvalta våra liv. Rätt förvaltning kräver tid och det är den tiden vi förfogar över. Hur länge vet ingen men det är den vi kan ha koll på. Utmaningen bli då att finna rätt användning för min tid och där börjar det svåra. Vad är då rätt? Vad är då sanning? Vad är sanningen om mitt liv och mina inneboende resurser, gåvor och möjligheter. Dessa frågor är svåra och utmanande särskilt i en hård omvärld där allt skall gå fort, vara slimmat, ytligt och likriktat. 

Har du tid lille vän?

Låt oss fundera över utvecklingen några generationer tillbaka för att få lite perspektiv:

Min farfars farfar arbetade i 12 timmar varje dag, även lördagar. Det var en arbetsvecka på 72 timmar.
Dessutom skötte han en trädgård med ett litet hus, var kassör i godtemplarsektionen, brandman vid den lokala brandföreningen, tenor och sångare i kyrkokören där han även arrangerade musik till större högtider.
Han klippte själv sina sex barn, halvsulade familjens skor, högg sju fastkubikmeter björkved till vintern samt tillverkade de mesta av husgeråden själv.

Min farfars far hade kommit ned till en arbetstid på 54 timmar. Han övertog trädgården och platsen i brandkåren med ansvar för underhållet av brandsprutorna. Likaledes var han medlem av godtemplarföreningen och i kyrkokören var han baryton och sjöng solo de större högtiderna i högmässan. Men han hade inte tid att vara kassör eller arrangör. Han klippte inte heller sina fyra barn och hans vedhuggning inskränkte sig till två kubikmeter, för han hade börjat elda med kol. Husgeråden var något han köpte.

Min farfar arbetade i 48 timmar i veckan. Också han skötte trädgården och medlem i bandylaget. Han hade varken tid med sång eller nykterhetsrörelsen. Brandkåren var inte att tänka på. Hans två barn gick till frisör och vedhuggningen hade ersatts med lite hobbyslöjd då och då.

Min far är för traditioner och är därför inom sporten medlem av fotbollsklubben, men han går aldrig dit. Aldrig heller till kyrkan om det inte är tvunget men medlem är han! Han har slutat med trädgården och grusat upp densamma den lönade sig ändå inte. Dessutom har alla barnen flyttat ut. Ved och kol till vintern är för länge sedan ersatt med elvärme. Hur skall han annars hinna arbeta 45 timmar i veckan  och få tid till något i vår jäktade tid.

Och jag själv? Jag har överhuvudtaget inte tid till någonting. Inte till frivilligarbete och jag har gått ur alla föreningar. Svenska kyrkan med alla sina tidsödande traditioner lämnar jag åt sitt öde! Sjunga är inte att tänka på och jag bor ensam i lägenhet för att slippa allt som har med naturen och årstidernas växlingar att göra. Relationer och barn tar för mycket tid så jag sköter relationer och sådant genom sociala medier. Jag är min egen herre, gör som jag vill och satsar allt på mina 40 timmars arbete jag gör i veckan för det är det enda jag hinner med!

Tja det är en liten skruvad betraktelse men något ligger det kanske i den? Man kan ju ställa sig frågorna: hur ser jag på min tid? har jag verkligen ont om den eller ser jag själv till att jag har så dåligt med tid?