Skolans grundläggande värdeuppdrag vad det nu är samt kyckling med fyra kryddor

Den andra pelaren- skolans första uppdrag

”Skolan har i uppdrag att överföra grundläggande värden* och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Skolan skall förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver. Eleverna skall kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt.” (Lpo 94)
* författarens understrykningar

Att skolans uppgift är att lära barnen läsa, skriva och räkna är nog de allra flesta medvetna om. Det är den ena pelaren som bär upp vår skola. Men i takt med att skolan gått in i ett nytt årtusende har en ny pelare tagit form. Värdegrundspelaren byggs sakta men säkert upp. Varför sker detta nu?

Vi har inte längre den enhetliga bondekulturens värderingar och den politiska drömmen om folkhemmet att stå på. Vi och vår omvärld har tagit ett stort kliv bort från detta. Sverige är med i EU och skolans elever kommer från hela världen. Den svenska enhetskulturen är som saft som sakta men säkert spetts ut till en svagare dryck. Men gäller det även våra ”svenska” värderingar? Och vilka är de i så fall?

För några år sedan sände vår stadsminister ut ett material om förintelsen. Detta som ett led i kampen för demokrati. Det verkade som vuxenvärlden, representerad av våra politiker, kommit underfund med att vi inte föds som demokratiska personer med en alldeles särskild demokratigen. Anledningen till dessa åtgärder, och den debatt som fanns i anslutning till arbetet med Lpo 94, var att de vuxna upptäckte att ungdomskulturen inte följde de mönster som ansågs passande. En slags moralpanik bröt ut och alla ville tala om vad som skulle göras. Särskilt i skolan där vi förvarar våra barn. (En skola utan ordentliga resurser tenderar att bli en förvaringsplats.) Då fick vi samtalen om kristen värdegrund i skolan. Kristen etik stod högt i kurs och vi fick följande skrivning, efter mycket bråkande, som det plåster vi skulle applicera på våra elever:

” den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”

Låt oss ställa frågan: Vad det är för skillnad på kristen etik och på västerländsk humanistisk etik? 

Det var som om politikerna trodde att om vi bara backar tillbaka in i bondesamhällets värderingssystem med kyrkan mitt i byn så kommer allt att ordna upp sig. Inget kunde vara mer fel. En förutsättning för att etik i kristen tradition och västerländsk humanism skall kunna läras ut är att byns invånare har någon relation till detta. Många var de som redan under 60 och 70-talen gjorde upp med dessa värderingar och engagerade sig i helt andra värdesystem, exempelvis marxism, vietnamrörelsen, feminism, kommersialism kamp för miljön och andra starka strömningar. Kyrkan var inte då som nu intressant som värdeskapande för dessa generationer.

Många av de som i dag leder skolans arbete kastade av sig de så kallade kristna värderingarna i sin ungdom och satsade på annat. Idag har de fått detta på sitt bord igen. Det blir inte enkelt att hantera. Inte minst beroende på att kunskaperna om vad det innebär och vad sk kristna värderingar är, är så skiftande. Därför kan byns invånare inte ens i ringa grad relatera till eller lära ut vad kristen etik är! Man skulle kunna säga att här finns ett gemensamt behov av utbildning där barn och vuxna är elever. Sanningen om dagens nu situation är att vi inte vet vad värdegrunden i vårt samhälle egentligen är. Vi vet inte vad vi är överens om att vara överens om. Detta går naturligtvis ut över barnen. Ordet värdegrund signalerar ju just något grundläggande. Detta finns i dag som ord i dokument men få av våra elevers föräldrar kan tala om vad skolans värdegrund är och få beslutsfattare kan redogöra för detta. Notera i sammanhanget att ordet värdegrund är nytt och inte etablerat med innehåll. Detta märks inte minst på våra lärarhögskolor där ämnesinnehållet är otydligt. 

Jag vågar påstå att än i dag 2002 går våra lärarkandidater ut sin utbildning utan adekvata kunskaper inom detta område. De vet kanske inte ens om att de förväntas verka för etik i kristen tradition och i västerländsk humanism. Ännu mindre vet de vad detta är!

Vad hjälper det om man har högt till tak om man inte har något golv att stå på?
Lärarutbildningarnas ansvar för detta uppdrag är grundläggande. Om inte lärarstudenterna får ordentligt på fötterna när det gäller värdegrundsbyggandet kommer de att stå utan skor när det blir arbetsdag. Detta är en stor riskfaktor till varför unga lärare blir sjuka. Det är ett hälsoproblem som kostar miljontals kronor varje år för att inte tala om de avhopp som sker till förmån för andra yrken. Lärarna förfryser sina fötter. De visste inte vad verkligheten krävde av dem. De förväntades ha kunskaper och kunna mycket mer än ”bara” lära eleverna läsa, räkna och skriva. Orsakerna till detta är som tidigare strukturella. De som styr och bestämmer ser inte den snabba och stora förändring som sker i vårt samhälle just nu. Därför har de blicken åt ett helt annat håll. Läraren hamnar däremot mitt i vardagen och får omedelbart känna stridens hetta. Stora delar av hälsoproblemen för lärare beror på en felaktig utbildning. Utbildningen skall se till att lärarna kommer ut med skor på fötterna och politikerna skall se till att de har ett golv att stå på!
 
Grundläggande värden:
Vad är det?
”Eleverna skall vara som folk” svarade en lärare på min fråga. Min motfråga var ”vad betyder det om man är från Iran, Kurdistan, Somalia, Kiruna eller Malmö om man är flicka eller pojke?” Han kunde inte svara.
Här identifierar vi något viktigt. Samhället har förändrats snabbare än vad skolans strukturer gjort. Vi utbildar fortfarande lärare för gårdagens behov! Många av de äldre lärare som undervisar idag har en uppfattning om vad det är att vara som folk men det är baserat på att de är barn av sin tid. Yngre lärare har andra sätt att se på tillvaron eftersom de är barn av sin tid. Skolans tvåterminssystem med potatislov och annat är en rest från det gamla bondesamhället som illa passar dagens arbetsmarknad och familjestrukturer. Här borde en anpassning till nuläget vara på plats. Ett treterminerssystem med kortare lov och större möjlighet för föräldrar att planera semestrar efter sin arbetssituation kunde bättre passa vår tids människor än potatislov. 

Vi frågade tusen pedagoger från norr till söder under en föreläsningsserie omkring ämnet Etik och Internet vad skolans värdegrund var för något. Svaren var inte många. Lärarna hade helt enkelt ingen uppfattning om vad detta var. ”Jag är här för att undervisa i kärnämnena sade någon”, en annan ”ja det är väl tio Guds bud i någon modifierad form.” Likaså frågade vi lärarna om hur många som sett filmen Matrix. Omkring två procent hade sett den (alla unga lärare). För eleverna (åk 8-9 samt gymnasiet) gällde motsvarande 98 procent. Filmen, som fick ett väldigt stort genomslag i ungdomskulturen när den kom 1999, innehåller avancerad filosofi, religion och samhällskunskap och är banbrytande inom det  tekniska området. I filmen hämtar eleverna både kunskap och värderingar. 

Hollywood och Disney lär våra barn värderingar. Längre upp i åldrarna är det naturligtvis kompisarna som spelar en allt större roll. Hur mycket film ser en lärare på högstadiet som själv inte längre har någon relation till egna tonårsbarn? Hur mycket aktuell musik lyssnar de på? Vad vet de om popstjärnornas liv och leverne. Antagligen inte mycket. Ser vi på ungdomars tio i topp-lista hamnar film och musik och kompisar överst på listorna. Hur skall då lärare kunna vinna sin auktoritet hos eleverna. De talar ju inte ens samma språk och riskerar att skapa lektioner som är under elevernas förmåga. Om lärare ser film och lyssnar på musik på arbetstid kan de vinna större insikt i vad som rör sig i ungdomskulturen och därigenom skapa lektioner som anknyter på ett bättre sätt till elevernas situation! Detta är en viktig del i ungdomskulturens värdegrund.

En lärare måste erövra sin auktoritet varje dag. Det går inte att ta sig den, utan man måste förtjäna den. Det är en oerhört snabb svängning som accelererat bara de senaste tio åren. Samma sak gäller för alla traditionella yrkesgrupper, polis, präster, politiker och läkare. Det är inte bara att ställa sig längst fram och tysta klassen och tala utan att bli ifrågasatt. Detta är mycket hårt och slitsamt och kräver utbildning och fortbildning. Dessutom kräver det att man själv vet vad man står för och att man är någorlunda överens som vuxna och drar åt samma håll.

Att vara överens om att vara överens.
Lägg därtill att föräldrar inte har tid med sina barn eftersom vår arbetsmarknad ändrat sig så radikalt de senaste tjugo åren. Fyra minuter om dagen i samtal om riktiga saker som inte handlar om, gå och tvätta dig , ät upp maten, gå och lägg dig… Fyra minuter i genomsnitt, vad blir det för värdegrundsöverföring av det? Att säga till en elev att han eller hon skall vara som folk är som att säga till vinden att sluta blåsa. Eleven har ingen eller ringa relation till den uppmaningen. De avgörande faktorerna för detta arbete är tid och lokalförankring. Man kan inte arbeta med värdegrundsfrågorna genom påbud från en skolminister. Det går inte att följa yttre påbud som saknar relation i människors vardag. Drömmen om att skriva en ”värdegrundskokbok” är dömd att misslyckas. Lärare lika lite som elever köper vad som helst av vem som helst hur som helst.
 
Värdegrundsarbete
Tid
För att formera ett värdegrundsarbete som angår alla i kollegiet krävs det för det första tid. Vi människor är processvarelser. Allt som vi gör tar tid. Att växa tar tid, att äta, sova, leka, tänka och skapa relationer tar tid. Att bearbeta sorg och kärlek tar också tid. Hela skolan, samhället i stort, lider av ”Karlssonpåtaket” effekten.

Ni vet när Karlsson på taket kommer in till lillebror och där på lillebrors skrivbord ligger en stor härlig persika. Lillebror hade fått den av mormor och sparat den till ett bra tillfälle. Nu kom Karlsson och han tar den, utan att fråga, och smaskar i sig den inför en bestört lillebror. När Karlsson märker att lillebror blir ledsen säger han: ”Hejsan hoppsan detta är en världslig sak”, på sitt överslätande sätt, och så kommer lösningen. Han springer fram till fönstret, drar upp mammas begonia ur krukan och kastar den samma genom fönstret ut på gatan, Han planterar persikokärnan i jorden, vänder sig om till lillebror och säger ”nu kommer du att få ett helt träd av persikor”. Detta är ju helt rätt men det är bara det att varje gång Karlsson kommer in till lillebror springer han fram till krukan, pillar upp kärnan och kollar efter hur mycket den vuxit.

Att kollegiet på den lokala skolan måste ta tid att i en pågående process arbeta med värdegrundens utseende är helt nödvändigt. Tid att verkligen samtala om vad de är överens om att vara överens om för något. Detta är nödvändigt inte minst när det gäller auktoritetsfrågan. Vem bestämmer och varför? För att kunna göra detta krävs det en samsyn om vad man bestämt och en ständigt pågående process om detta eftersom elever och lärare ständigt byts.

Samsynsplattform
Alla tycker inte lika. Det är inte ens önskvärt. Vill vi att alla ska tycka lika är det likriktning och det är helt förkastligt i ett mångkulturellt och pluralistiskt samhälle. Det handlar snarare om att hitta minsta gemensamma nämnare. Detta står vi för och är beredda att ta strid för. Det kan gälla allt från kepsar inomhus, bordsskick, rökning, könsord, hur skall eleverna behandla varandra till hur skall lärarna vara som vuxna i skolan. 

Att införa ett etikämne i skolan är inte den viktigaste åtgärden. Att bara införa etikämnet på schemat skulle mest visa på bristande sjukdomsinsikt och fungera som plåster på sår som måste sys. Lärarna måste först få detta som ämne och kontinuerlig fortbildning för att klara av att integrera den gemensamma andan i hela skolarbetet. I klassrum som i personalrum. Föräldrarna måste också inbjudas i detta processarbete så att eleverna känner tydligt vilket golv skolarbetet står på. Inte minst är det viktigt för lärare att få hjälp med att synliggöra gränserna för vad en lärare skall och kan göra för eleven och föräldrarna. 

IT och Värdegrunden
Ungdomskulturens värderingar har genom globalisering och IT-paradigmskiftet ändrat sig i rasande fart (internet, mobiltelefon, SMS). IT sätter turbo på våra värderingar. Censur är meningslös och skolans uppgift att lära ut källkritiskt tänkande seglar upp som ett nytt kärnämne.

Eleverna skall kunna *orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt.” (Lpo 94)
* författarens understrykningar

IT tar längre tid i skolan, inte kortare tid. Hela IT-fixeringen i skolan kräver mer av lärarna, inte mindre. En klass på trettio elever kräver minst två heltidslärare för att undervisningen skall bli värd namnet. När regeringen skriver i regeringsförklaringen att Sverige skall vara världsledande inom IT, måste skolan få resurser för att klara detta! Att skolan får minskade resurser visar att politikerna inte förstår vad de gör! Låt oss ta ett exempel på hur det kan se ut en skoldag.

Mellanstadielärare i språk vid mindre skola på Småländska höglandet:
”Jag tar mina elever till skolans datasal.

 Vi har 50 minuter i veckan för halvklass till vårt förfogande. Ja, datasalen är ju inte större än så. Ofta får eleverna tränga ihop sig lite, sitta två och två för att halva klassen skall få rum att sitta vid var sin terminal. Jag har löst det så att halva klassen får datalektion och den andra halvan får göra annat. Jag kan ju inte ha hela klassen där inne. Ofta tänker jag: vad bra det vore med en IT-pedagog som kunde ta halva klassen i datasalen så att jag kunde vara med den andra halvan. Nu får de alltför ofta vara själva.

När mina elever söker på nätet efter information, det kan vara en specifik uppgift till exempel att ta reda på fakta om kompositören Johann Strauss, får de upp väldigt många olika artiklar om denne. Förutsatt att tekniken fungerar förstås. Problemet är i och för sig inte att det finns gott om information om kompositören, utan att jag inte har tid att hjälpa eleven att värdera och sortera materialet. Detta är mycket frustrerande för mig eftersom jag upplever att jag inte räcker till, fast det var jag som gav dem uppgiften.

Många gånger när vi har kontakt med andra skolor i IT-sammanhang, det kan vara gemensamma projekt som vi utbyter erfarenheter kring, avstannar arbetet alltför ofta då den andre läraren antingen är sjuk eller har hoppat av från projektet. Eftersom vi lärare nästan alltid är ensamma med många elever i vårt arbete nu för tiden, finns ingen som kan ta projektet vidare utan vi måste ofta börja om. Detta kostar oss mycket värdefull tid och eleverna upplever lektionerna som meningslösa, eftersom jag, som är deras samarbetspartner har lämnat dem i arbetet.

Jag vill så gärna att mina elever skall få bra undervisning, men hur jag än gör räcker jag inte till. Det pratas så mycket om det där bredband, men vi kan inte ens få det här på landsbygden. Det är nog bara något för storstäderna. ITIS verkar väl bra, men hur jag skall kunna klara av all denna nya teknik utan resursförstärkning i form exempelvis vikarier undrar jag?”

Högstadielärare i språk vid skola i större svensk stad:

”Skall man ha ett delmoment om muntlig framställning i engelska och eleverna väljer Eric Lindros, så känner de sig hänvisade till att leta på nätet. De rusar till datasalen och stämningen är på topp – det är ju ingen ”riktig” lektion längre. När man väl kommit ut på nätet och inledningsvis bus-chattat lite, så klickas det fram ett antal sidor på ej tillrättalagd engelska med lite passningsstatistik och sånt. Överlyckliga över att genast hitta så mycket börjar eleverna skriva ut sidorna samt lite suddiga bilder. (Om skrivaren vill, förstås.) Delar av sidorna och bilderna monteras sedan på en plansch. Kanske klipper man hörnen lite rundat för att det skall bli snyggt. En betydande del av lektionen ägnas sen åt att skriva ”Eric Lindros” högst upp med tuschpenna (vilken man också kan rita på de andra med.)

Glada över ha sluppit undan så lindrigt visar nu eleverna sitt alster för läraren, som rynkar pannan och påminner om att det man skulle göra var att ta ut viktiga saker om stjärnan man valt och skriva med egna ord. Man skulle kunnat ta kontakt med fanclub, försöka prata med någon på tidningen som kan mycket om ämnet, man skulle kunna berätta om varför man valt ämnet, man skulle göra ett utkast till framförandet osv. Protesterna från läraren väcker nu mycket ilska hos eleven.

Han kan inte se varför hans produkt inte gillas av läraren. Såvitt eleven kan se är det mer engelska på papperet än man kan önska. Han tänker minsann inte göra om. (Förresten har han sett att den andra gruppen redan fått rast.)

Enligt eleven har han ju tagit informationen från Internet och då måste det ju vara bra. Förklaringen måste vara att läraren är gammal/knäpp/inte-hajar-nåt-om-datorer. Kulturen kring nätet som den ser ut i skolan, har mycket större genomslagskraft än lärarens babbel om hur man skulle få fram informationen. Eftersom man inte kan överblicka ett material om ett ämne på nätet, så kan man inte förbereda eleverna på fällor eller ge dem en fingervisning om hur de skall bearbeta det de kan få fram. Hurtiga arbetsblad där alla ska leta efter samma saker inom t.ex. området ”Vår kommun” blir snabbt inaktuellt. Förresten kopierar många bara dem som lyckats få fram nåt. Personligen är jag för en ”learning by doing”-metodik, men det blir bara ”doing” om man inte ges tillfälle att reflektera över vad man får fram och vad man skall ha informationen till. Inte har man som lärare tid att ge varje elev i en 30-grupp feedback på det arbete de gör.

Vår möjlighet till att kunna ge eleverna kritiskt tänkande och förmåga till reflektion har nästan helt försvunnit. Detta samtidigt som vi kommit i kontakt med ett medium som ställer oerhörda krav på att man behärskar just detta. Lösningen skulle kunna vara en inställning präglad av lite distans hos dem som bestämmer om anslag till massinköp av datorer, istället för till läromedel skrivna av kompetenta författare. En uppvärdering av lärarens kunskap om text och medier i allmänhet vore också på sin plats. Fler lärare per klass är ett krav om man ska hinna med. Men det lär nog dröja. Det var så när TV kom att den skull ersätta mycket av undervisningen och alla klassrum fick antennurtag. Det visade sig att TV var bra till vissa saker, men inte till allt. Internet är också bra till vissa saker, men inte allt. Just nu pågår ett intensivt arbete med att ge alla klassrum urtag för dator. Internet skall ersätta undervisning. Det kommer det inte att göra. Det kommer att ge undervisningen ytterligare en dimension.”

Många blandar ihop medel och mål.
Internet överbrygger tid och rum. Verktyget har gett oss möjlighet att fatta beslut, som i nästa ögonblick utförs på en helt annan plats. Men vi har inte längre tid att se vilka konsekvenser dessa beslut har innan de är genomförda. Denna makt i till synes triviala beslut ställer nya krav på de etiska spelreglerna. Förr satte buspojkar upp pinup-bilder på skolans anslagstavla. Idag skriver man rasistiska slagord i chattgrupper gömda bakom den anonymitet Internet ger. Patentlösningen hos många handlingskraftiga skolledningar är att stänga av rubbet. Men när ska man sätta på Internet igen?

Det finns för liten diskussion om problemets kärna. Man blandar ihop att styra och att övervaka. Det finns ingen diskussion om exempelvis anonymiteten verkligen är ett problem eller om det kan vara en tillgång. Receptet för etiska konflikter i skolan är regler. Regler än nödvändiga, men lagar, förordningar och bestämmelser skapar aldrig en god moral – de uttrycker bara god etik. Domstolar är inga moraliserande institutioner. De bedömer bara människors sätt att tillämpa sin moral utifrån lag och rätt. Frågorna om rätt och fel måste bearbetas av oss själva som individer. Moral består inte i första hand av teorier som man kan lära ut eller ta emot. Moralen måste komma inifrån, vara förankrad och levande. Etisk reflektion går inte att plugga in. Den måste komma ur individens och gruppens egna frågor och svar för att ha någon verkningskraft.

Moralen dikteras i huvudsak av två mekanismer. Å ena sidan är den resultatet av en inlärd etik, dvs kunskaper, de regler, lagar och sedvänjor som samhället beslutat ska gälla. Dessa överförs mellan generationer, till exempel från föräldrar till barn. Å andra sidan är etiken också ett resultat av personlig erfarenhet (konsekvensetiken) – ”vi förbjuder det och det för att det är skadligt för vårt samhälle”. Den personliga erfarenheten utvecklas ständigt. Detta är den förnyelsebara etiken som vi når nya överenskommelser kring och reformerar, i takt med att världen förändras. Moralen, etikens tillämpning, måste stå i överensstämmelse med den värdegrund man lärt sig. Om elever inte vill ställa upp på något påbud tillämpas den privata moralen, dvs samvetet. Samvetet är det som Freud kallar ”överjaget” och den religiösa vishetslitteraturen kallar ”Guds röst”. Den visar hur jag klarar av att leva efter etiken. Det viktiga är samvetet som centrum för den etiska kompassen.

I samvetet finns känslan för hur jag genom min moral navigerar i de etiska farvatten som jag befinner mig på. Internet har inget samvete. Det är bara en teknisk kommunikationslösning och teknik är bara ett verktyg. Som verktyg saknar tekniken moral. Internet är varken omoraliskt eller moraliskt.

Tekniken i sig påverkar oss inte och kan inte ens användas utan att vi själva fyller det med innehåll. Det medför att det bara är vi själva som är ansvariga för innehållet. Då Internet verkar både i det globala och det lokala är det enda sättet att få bort smutsen att hålla rent kring sin egen dörr. Det är enbart användningen som bestämmer de etiska värdena och som alla avancerade verktyg kräver Internet utbildning och goda pedagoger.

Internet orsakar tre grundläggande förändringar i skolan

Pedagogiken
Dagens utbildningspolitiska debatt i media gör pedagogiken till politik, istället för den sakkunskap forskningsämnet är. Det talas ofta om enkelspåriga normer och handlingsplaner, när det är mer utbildningskompetens man behöver.
Det intressanta är hur man ska nyttja Internet i skolarbetet för att öka lustfaktorn i pedagogiken. Pedagogens roll i dagens skola är att ta med eleverna på en resa. Det grekiska ordet ”pedagogos”, som ligger till grund för vårt begrepp pedagog betyder ”den som följer med”. Att lära genom IT kan liknas vid att resa. Att sätta sig bakom tangentbordet för att lära om rymden med bild och ljud ger en reseförnimmelse, som, rätt använd, kommer att höja lustfaktorn och därmed öka elevernas vilja att lära in fler saker.

De elever som inte i första hand är ”lämpade” för teoretiska studier utan är mer praktiska till sin läggning, kan få ut mer av skolan då IT även handlar om rent praktiskt handlag. Det gynnar den relativt stora grupp som tidigare kunde få plats vid ung ålder inom praktiskt arbete, men som i dag inte längre efterfrågas av samhället. Med IT kan dessa få en ny plattform. Det intressanta är vad som kan ge ett mervärde i undervisningen och inte vad som är möjligt att göra med IT. Bra undervisning är roligare än dålig.

Arbetstiden
Internet effektiviserar inte undervisningen. Tekniken kräver mer tid, inte mindre. Det innebär att lärarna måste ha andra tidsförutsättningar än nu. Det avtal som nu reglerar lärarens arbetssituation är inte anpassad till de syften satsningen på IT i skolan utgör.
Internet ställer ytterligare krav på lärarna, som de flesta inte utbildats för, samtidigt som resurserna för skolan skurits ner under de senaste tio åren så att läraren i praktiken även får agera förälder, kurator och skolsköterska för att ge eleverna trygghet i skolan.

För att få mer tid till fortbildning, ökad kompetens och att återföra lärarens roll till att vara ren pedagog, krävs det avlastning för de övriga behov som eleverna alltid kommer att ha. Ett nytt avtal där läraren får helt andra möjligheter att verka som ren pedagog är nödvändigt. Internet kräver mer tid av läraren per elev. I regeringsförklaringen hösten 1999 står att Sverige skall vara världsledande inom IT. Detta kan inte bara gälla industrins konkurrenskraft, utan även skolan. Därför krävs en lärarutbildning som omfattar hantering av Internet och ett avtal som anpassar lärarnas arbetssituation till den nya tekniken.

Läroplanen och kursplanen
Läroplanerna ger i dag läraren relativt stor frihet att utforma sitt arbetssätt. Individanpassad undervisning, undervisning på annat sätt än traditionell katederundervisning osv. Kursplanen däremot hänvisar till de nationella proven. Vid detta tillfälle skall alla elever kunna svara på vissa givna frågor.
Kursplan och läroplan står idag i hög grad mot varandra. Kursplanernas utformning är som om den relativt fria läroplanen måste kontrolleras. De som skrev läroplanen litar uppenbarligen inte på pedagogen, som ska realisera den. Att ha en individanpassad undervisning med alla de möjligheter som IT och Internet kan erbjuda kräver en grundläggande revidering av de kursplanerna som nu hindrar lärarens arbete.
Det går inte att först kräva individanpassad utbildning, för att sedan avkräva kollektiva minimikrav för att godkänna arbetet. Vi måste släppa det gamla och behålla det goda, för att vinna det nya.

Några sammanfattande punkter
·      Tre terminssystem – strukturomvandling
·      Flexibilitet och inflytande
·      Tid och samsynsplattform på lokal nivå
·      Nya uppdrag – mångkulturalitet och pluralism
·      Bättre anpassad fortbildning
·      Nya krav på lärarhögskolorna
·      IT tar mer tid i skolan
·      Annan situation för föräldrar, arbetsmarknaden

Från tekniken till etiken
Samtalsfrågor kring skolans värdegrund.

 
Hur ser ungdomskulturen och dess värderingar ut?
Teknik, etik och relationer, vad har det i skolan att göra?
Ingår detta i mitt uppdrag som lärare?
Om värderingar skall ha plats på schemat, hur och vilkas värderingar?
Vad innebär det för mig som lärare att tydliggöra skolans värdegrund?
Vilken är den?
Vad står jag för?
Vad angår det eleverna?
Hur är man när man är som folk?
Hur arbetar vi med detta?
Hur länge har vi råd med allmän skolplikt? 

Vad hjälper det om man har högt till tak om man inte har något golv att stå på?

80-90 talistgenerationerna vår framtid?
Nu får vi ställa hoppet till att åttiotalisternas starka tro på relationer ska göra vårt samhälle mer varmt och omtänksamt. Undersökningar gjorda av Ungdomsbarometern visar att denna generation  prioriterar relationer och vänner.

Det är egentligen inte helt oväntat. De här ungdomarna har uppfostrats av 200-procentsarbetande trötta föräldrar, med mobilen vid örat, blicken på börskursen och karriären, och matkassan spenderad på McDonalds. Det finns ett sug hos barnen efter äkta relationer.

Man skulle kunna hoppas att denna längtan efter relationer och närhet skulle få ungdomarna att lockas till yrken inom skola och vård. Men här gapar fler tomma utbildningsplatser än någonsin förr.

Undersökningarna visar också att åttiotalistgenerationen består av självständiga individer. Dessa ungdomarna är livrädda för att fastna i ett dåligt jobb! Är de inte nöjda byter de jobb. Eller helt enkelt slutar – är ”arbetslediga” på nysvenska. Företagsledningar och organisationer har inte längre automatiskt auktoritet, de måste förtjäna sin respekt hos medarbetarna.

Uppsägningar är ett effektivt sätt att skära kostnader, men om man vill rekrytera ny personal när behovet uppstår igen är det förödande för imagen att kraftigt ha bantat organisationen. Exempelvis sjönk antalet anställda i kommuner och landsting med 145 000 mellan 1990 och 1998. Kommunerna behöver enligt Kommunförbundet, fram till år 2010 rekrytera 625 000 nya medarbetare. Men vem vill arbeta i en miljö som har rykte om att ha ständiga nedskärningar?

Detta är inte bara en utmaning för kommuner och landsting. Företag som inte tar de långsiktiga personalfrågorna på allvar, kommer i längden att få stora image- och därmed rekryteringsproblem. Vad kommer att hända i skolan om allmän skolplikt avskaffas? Vem vill tillbringa sin tid på en arbetsplats som drabbas av ständiga nedskärningar? Där miljön för både vuxna och barn ständigt försämras? Barnen är inte vår framtid, de är vår nutid. Därför måste vi satsa resurser och tid nu, inte sedan. En skola utan resurser är en förvaringsplats, inte den lustfullda miljö som skall locka till lärande och utveckling av de inneboende talanger och gåvor som varje individ har med sig.

Detta gäller elever såväl som lärare. Dagens oförmåga att se skolan i en aktuell kontext kan visa sig vara förödande för morgondagen. Det finns också en oförmåga att anpassa sig till de nya förutsättningar som vårt samhälle nu omfattar. Det är inte längre bondekulturens skola som gäller. Här har vi en global generation som istället för att tågluffa flygluffar. De har med sig andra värderingar och lever sina liv på annat sätt än unga tidigare. Kärnfamiljen prioriteras inte längre i den allmänna debatten och föräldrarna lever i ett samhällssystem där de av ekonomiska orsaker inte kan tillbringa den tid med barnen som skulle behövas för alla parter. Arbetsmarknaden har förändrats och det kommer att råda stor arbetskraftsbrist framöver. Utvecklingen pekar på mer jobb för mamma och pappa och mindre tid för barnen. Tyvärr finns den tiden inte ens i dag vilket gör att de vuxna inte kan vårda sina relationer med varandra och arbeta på familjens situation, ekonomin blir bra, men relationerna går sönder. Frågan som vi måste ställa oss är var våra barn då ska få sina värderingar om kärnfamiljen inte orkar, skolan inte kan och kyrkan inte vill? De unga skaffar sig sina egna värderingar och det behöver inte vara sämre.

Kanske kan en hel del misstag rättas till av de som kommer att ta hand om det som vi i morgon lämnar över. I takt med att relationsplattformarna ändras i vårt samhälle kommer skolans roll som värdeskapare att bli allt viktigare. Framtidens skola kommer antagligen arbeta mer med den andra pelaren än den första. Inte minst beroende på att barnen genom tekniken kommer att ha tillägnat sig många baskunskaper redan innan de börjar skolan tack vare IT.

Däremot kommer de att behöva mer kunskap vad gäller värderingar, relationer och existentiella frågor kring liv och död. För att möta detta i morgon måste vi arbeta med det i dag! Vi måste minnas att vi är processvarelser och som sådana behöver vi tid för att växa. Dessutom växer och mognar vi olika snabbt. Alla äpplen mognar inte samtidigt på trädet men de är alla äpplen! En samsynsplattform behöver är vår skyldighet som vuxna och pedagoger att skapa där barnen kan få så goda betingelser som möjligt för att växa. Det är aldrig barnens ansvar om det går på tok. Vi vuxna är alltid ansvariga för att ge dem de resurser som var och en behöver.

      En klockas idé är att den skall gå framåt och inte bakåt.
        Detta torde även gälla den svenska skolan!