Dansen kring guldkalven med kalvdans på mormors vis

Så sjönk hon då för hundra år sedan. Titanic som skulle komma att fascinera en hel eftervärld. Sorg, romantik, inspiration för musik, böcker, film, lyrik, mode, predikningar och konst. Listan på vad denna katastrof fört med sig kan säkert göras mycket mycket lång. Om man funderar kring varför den blir så lång kan man finna lika många anledningar till detta. Jag skulle vilja ta er med på en resa och besöka ett par av dem. Välkomna ombord. Nu kastar vi loss på vår lyxkryssning för det har vi väl råd med eller?

En anledning till att förlisningen av den stora båten stannat kvar i vårt medvetande är att många relationer gick till botten denna kväll. Ja en hel värld av relationer sjönk och försvann i djupet. Alla dessa människor upphörde som genom ett trollslag att finnas till i denna världen. Detta påverkade familjer och släkter i generationer att det räckte till och blev över för hundra år framåt. Vi märkte av detta tydligt i vårt land när Estonia sjönk med alla sina relationer ombord och katastrofen var ett faktum. Man kunde nästan inte möta en människa som inte kände någon som åtminstone kände någon som omkommit i Estonias förlisning. Ett nationellt trauma utspelade sig med långtgående konsekvenser. Politiskt ledarskap prövades till det yttersta och misslyckades alldeles speciellt när frågan hettade till kring döden och dess konsekvenser helt enkelt för att kompetensen inte fanns där. Svenska Kyrkan blev full med folk och hon slöt sina vänliga armar runt folket till tröst och läkedom.

Jag minns detta tydligt. Jag var präst på landet när detta hände. Där fanns en väldigt aktiv frikyrka i byn dit folket gick i hög grad särskilt barnfamiljer och ungdomar. Den gamla medeltida kyrkan fanns givetvis där även den med sin självklara verksamhet men med en betydligt högre medelålder på både verksamhet och församling. Vi hade ett relativt gott ekumeniskt klimat, dvs att vi samarbetade då och då, men utan något djupare engagemang kan man väl säga. Det såg väl ut som det gör på de flesta håll skulle jag gissa.

Så var katastrofen ett faktum och Estonia gick till botten den olycksaliga ovädersnatten och i efterdyningarna av detta kom alla till den gamla kyrkan mitt i byn, även pastorn. Han hängde sin nyckel på spiken på bönhuset och var med mig i minnesgudstjänsten i den gamla kyrkan. Varför blev det så? Varför kom plötsligen alla i byn till samma kyrka och till samma gudstjänst, fast en del frikyrkofolk aldrig tidigare i princip satt sin fot där, varför kom de alla vid detta tillfälle? Svaret är att där fanns sammanhanget. Runt kyrkan vilade allas förfäder och förmödrar begravda sedan tusen år. När stormen ryter och katastrofen är över en, marken gungar och oron tränger sig på, vill vi människor gärna söka fast mark i våra sammanhang. Trygghet och gränslös gemenskap i våra förfäders och förmödras spår genom att närma oss våra släktingar och hädangångna familjemedlemmar vid deras gravplatser.

Att det politiska etablissemanget inte kunde hantera denna kris var snart ett faktum. Politiker lovade hit och dit och snart verkade det som om folket lovats att de omkomna skulle hämtas upp ur havets djup, helst levande! Istället för att med fast och tydlig hand göra som människor gjort tusentals och åter tusentals gånger förr genom århundraden, ansett havet som en gravplats, velades det fram och åter. Det medförde att sorgeprocesser inte kom igång och människor kastades mellan hopp och förtvivlan beroende på vad halvt panikslagna politiska ledare kläckte ur sig från dag till dag. Så höll det på i en allt för lång tid och rev i det nationella såret och hindrade det från läkning med ledsamma konsekvenser som följd med infekterade sår som ännu i dag inte läkts hos människor och familjer.

I bland får jag frågan ”vad gör egentligen Svenska Kyrkan för nytta?” Då kan jag svara; ”minns du Estoniakatastrofen?” Sedan kan ett spännande samtal följa kring var kompetensen finns kring att ta hand om de döda. På Sveriges departement? Knappast det finns ett helt skrå som hanterat dessa frågor i årtusenden och är bra på det. Döden lär aldrig försvinna från den mänskliga gemenskapen så det kommer alltid att behövas någon som tar ansvar för dess konsekvenser och sammanhang med språk och rit.

Var var då Gud denna natt när båtarna sjönk? Var var himlen när båtarna gick under? Varianter på dessa frågor har jag fått av anhöriga och människor under mina år som själasörjare. Jag kan inte svara för Gud men jag skulle tro att Gud var där och att himlen var vidöppen. När ingen annan kunde komma till undsättning var de där, änglarna, springandes upp och ner till och från himmelens portar för att undsätta de förlista. Det finns mycket som vi inte kan veta men en sak kan vi veta: Gud bygger inte båtar! Vi bygger båtar!

Kan tyckas cyniskt men det är icke desto mindre sant. Vi människor har all frihet och allt ansvar. Hur vi sedan har förvaltat detta ankommer i mycket hög grad på oss! Vill vi dela upp tillvaron som vi gör i fattiga och rika, maktfullkomliga och maktlösa, goda och onda, 1 klass, 2 klass eller 3 klassens människor så lär vi få ta ansvar för detta på ett eller annat sätt.

En annan anledning till varför båtarna finns kvar i våra funderingar kan vara att de symboliserar vårt samhälle. På Titanic fanns just tre klasser för människor och längst ner kolskyfflarna som ju var de som gav kraften åt allt men hade antagligen de värsta förhållandena. Skeppet var organiserat på ett sätt som var brukligt i den tidens samhälle och klasskillnaden mellan människor var legio. Givetvis fanns där ingen tanke på hos herren eller damen i 1:a klass på den som reste i 3:e klass. Verkligen inte heller på kolskyfflaren som såg till att driva skeppet framåt och gav ljus och värme åt den champagnesippande och chokladätande högre ståndet i 1:a klass.

Estonia hade sin reflektion av sitt samtida samhälle. Kommersiellt uppdelat i de som kunde eller ville betala mer eller mindre för upplevelsen att åka på sin resa. Människor åt och drack, dansade, shoppade, festade, spelade, älskade, drömde, tog hand om barn, umgicks, tröstade, skrattade ja allt det där som ett helt samhälle gör och plötsligen rister hela den flytande världen till och natten är över dem.

Jag tänker ofta på denna bild över vårt eget samhälle. Någonstans så får man väl lov att inse att rätt var det är så skälver det till och botten går ur skrovet och vår kommersiella dans kring guldkalven med omåttlig girighet, rovdrift och exploatering kommer att ha ett slut. Alla resor har en början och ett slut och det västerländska sättet att forma världen den resan har även den ett slut. Vi kan inte längre berömma oss för att vi i Sverige skulle vara särskilt speciella i något sammanhang längre. Öppna ögonen, öronen, se och hör!

Vi har 10 000 papperslösa arbetare i vårt land utan rättigheter eller framtidsutsikter. En kristen kopt som flytt från Egyptens sa ”jag trodde att jag flytt från helvetet men har upptäckt att jag hamnade i ett ännu värre här i Sverige” Här kan vi tala om att återigen skapat en 3:e klass eller snarare en kolskyfflarklass som ser till att vi kan sippa på champagnen och knapra på vår mörka choklad och handla så billigt som möjligt. Vi tror att länderna som avverkar regnskogen är hänsynslösa i sin rovdrift på urskogen och samlar in pengar för att stoppa detta medan vi inte tänker på att vi avverkar vår egen urskog i en ännu större omfattning. Vi spyr ut koldioxid i ökande grad och begär att kvinnor och barn i andra länder skall arbeta för minimilöner, i bästa fall, för att vi skall kunna konsumera billigt. På en rad av områden, och den listan kan även den göras lång, kommer vi ur kurs och går mot ……

vart detta kommer att leda vet vi från historien, från den andliga vishetslitteraturen från mänsklighetens berättelse om vi nu är intresserade av att lära oss något av den…

Jag noterar att Kyrkan mitt i allt detta är på väg att återigen finna sin röst och vara just röst åt de utsatta, svaga och röstlösa. En kraft som bekämpar rovdrift och girighet. Ett sammanhang för den lilla människan till upprättelse och flytkraft på ett många gånger vilt hav. Kanske börjar hon bli den stora ark som vi så väl behöver för att färdas över oceanerna. Vi har här på kyrkskeppet möjlighet att vi lägga om kursen, ta ut en ny och vända om!

Efter denna fundering kring dansen i våra små världar kan mormors kalvdans skapa sammanhang och minnen. I alla fall hos mig. Hon känns liksom närvarande i själva doften och så älskade hon ju att dansa….

Skilj en äggula från vitan. Ta två om du gör  en stor panna. Ta en pensel och pensla ut äggulan över formens botten.

Blanda lika delar råmjölk och vanlig röd mjölk. Några nypor  nypor kokossocker, kanel, kardemumma och vispa ihop detta.

Strö kokossocker eller farinsocker, kardemumma och kanel över den utpenslade gulan.

Töm försiktigt över råmjölks blandningen i ugnsformen. Tänk på att kalvdansen reser sig så att du har marginal på kanterna.

Grädda på 150 grader  ca 90 minuter. Skak lite på formen så att du ser att ”dansen” har stannat något så när.

Ta ut och låt svalna.

Du kan servera den kall eller varm med grädde och bär, sylt eller glass efter dina önskemål och preferens.

Smaklig måltid önskar eder UFFE.Ulf Engström