Gästbloggare prosten Bertil Göranzons tankar om tid, Italien och Spagetti Carbonara

”Jag har inte tid”; eller har jag det? Om jag inte har ”min tid” vem har den då? För själva tiden i sig, den finns där, i varje människas liv: från vaggan till graven har varje år 12 månader och varje dygn 24 timmar. För varje människa, också för mig.

Och min tid är verkligen ”min”. Det är bara jag som ytterst sett förfogar över den och bara jag som en dag kan hållas ansvarig för hur jag har använt den. Alla val och beslut är mina hur mycket än andra är beroende av dem.

Så det kanske ska heta: ”Jag har tid; men hur använder jag den?”

Det är skillnad på tomater och tomater!

”Att ta tag i tiden är att ta tag i livet” skriver Ulf i ett tidigare inlägg på denna blogg. Det ligger mycket i det. Livet och tiden är som två sidor av samma mynt och det myntet räcks oss som en gåva. Det är upp till oss själva hur vi använder det, hur vi tar till vara dess möjligheter, om vi en gång ska åldras med bitterhet eller förnöjsamhet. 10 veckors insparad semester tillbringas denna höst i den lilla medeltida bergsstaden Panicale i Umbrien. Den möjligheten är en gåva, utöver livets och tidens, för vilken det är lätt att vara tacksam. Här växlar livet ned i ett lugnare tempo, trots att en minut fortfarande är en minut och en dag fortfarande en dag. Det ger möjlighet till reflektion och eftertanke i en miljö som präglas av den vidunderliga naturen, den charmiga medeltidsstaden och det umbriska kökets dofter och smaker, som en egen utmaning i köket och som en självklar njutning på restauranger och osteria.

Min möjlighet har varit beroende av kärleksfulla och generösa människor runt omkring mig, men jag är övertygad om att var och en kan finna sin plats och sitt rum för att där omdisponera sin tid, för i första hand sin egen skull, men därigenom också för sin omgivnings. Även om det p g a yttre omständigheter och ansvar mot andra måste ske i ett i en mening mer begränsat sammanhang, blir det inte mindre angeläget. Ulfs insikt kan bli fleras:

”Jag insåg då att jag bara måste ta vara på livet ….. så att när min tid kommer jag kan sluta mina ögon och säga att jag sannerligen har levt!”

Kanske är det just när man kommit närmare sextio än femtio, när barnen i stort sett är utflugna, när resten av ens liv och tid ligger framför en utan att man vet om den är kort eller lång, som man inser detta…

…och det är då man häller upp ett glas umbriskt rödvin och tar sig an dagens utmaning: Pasta Carbonara.

Och sen:

Kväll på piazzan

den ljumma vinden smeker

– grappaglaset